Julen...

..är över. Det var nära att jag skrev "äntligen", men så ändrade jag mig. Jag är så ambivalent när det gäller julen; ena stunden hatar jag den och all stress och kommers och kapitalism, medan jag i nästa stund tycker att det är rätt mysigt. Jag gillar allt med ljus, gran och mys, men jag kan klara mig utan stressen.

Julafton blev iallafall bra, tror jag. Jag är rätt nöjd iallafall. Tyvärr jobbade både mamma och syster, så de kom alla ganska sent. Hade varit mysigt att ha en hel julafton, som när jag var liten. När vi alla var i Johannisfors och lekte hela dagen och så. Men barndomens jular framstår väl alltid som idealiska...

Y fick galet mycket julklappar - så mycket att hon till sist sa stopp! Hon var dessutom hur trött som helst, eftersom hon vägrar sova på dagarna nu. Tyvärr stressade vi genom maten för att komma till klapparna och sen var allt klart vid kl 19! Sen ville Y sova med sin moster och somnade då omedelbart.

Sen har vi bara varit hemma. Igår gjorde vi årets fulaste snögubbe som står ute på gräsmattan; stor, oformlig och ful. Jag var in på rean idag med syrran, men hittade inget. Kände inget intresse för att shoppa, så inget lockade. Imorgon ska vi till Ö-h; Lillan, Leif och Grabben kommer dit, så det kan nog bli kul. Inga kusiner eller kusinbarn dock.

Orkar inte lägga in några bilder idag, så det får bli senare.

Vit helg

Hallå i bananen vad det har snöat i helgen! Jag skulle säga en halvmeter, men det vore att överdriva, så jag säger ett par decimeter eller tre. Vackert som tusan - speciellt som jag slipper skotta :).

Imorgon bär det av till Linköping. På permission med en av pojkarna på jobbet. Kanske inte det jag längtar efter, men vad gör man? Ibland önskar man bara att man hade ett jobb där man varje dag visste vad som väntade och var man ska vara och vem man ska träffa. Typ ett jobb utan människor, förmodar jag. Men samtidigt skulle det förmodligen vara hur tråkigt som helst i längden. Fast idag vill jag ha ett sådant jobb. Nej, idag vill jag inte ha något jobb alls; jag är trött och vill sova i 100 år.

Vi blev spontant inbjudna till P & F på tacos ikväll. Trevligt och gott! Fast sonen i huset la av en fontänspya i köket precis när vi börjat äta...så nu nojar jag över om jag ska få magsjuka på tåget imorgon. Fast det var nog inte det, hoppas jag.

Y stormtrivdes ute idag, med ny pulka och allt. Att leka i snön med grannbarnen var toppen och hon har varit i sitt esse hela dagen. Inget sova, så vid halv åtta knoppade hon in som klubbad. Jag ser fram emot julen med henne; förmodar att hon kommer fatta lite mer i år och då är det roligt att fixa för hennes skull.

Nu sova, så man orkar åka tåg imorgon!

-15C

Kallt så in i bängen idag: -14,7 stod termometern på när vi skulle gå ut på förmiddagen. Men "det finns inget dåligt väder..." och efter att ha tryckt på oss 3 lager med kläder så gick vi ut. En pulka-tur runt området och lite lek i snön, sen var mina tår som isbitar. Konstigt, jag har aldrig frusit i de skorna förr, men kanske har de passerat bäst-föredatum?

Jag är ledig idag för första gången på hela veckan. Och det känns som jag itne varit hemma på en evighet; det har varit fullt ös hela veckan från morgon till kväll. Lasse i måndags kväll, jobb i tisdags, Betnér i onsdags och total däckning i soffan igår. Såg fram emot att få sova på natten, men Y hostade tills hon spydde och sen var det kaos ett tag. Jag somnade på en madrass på golvet i vardagsrummet (orkar inte ens förklara varför) och sov där till kl 6. Nu har jag tvättat sen vi gick upp; är väl inne på maskin nr 6 tror jag. Med kräkstvätt och att katten kissat i gästsängen så blir det en del. Plus att det inte har tvättats på hela veckan i övrigt.

Idag när vi gått in för att äta lunch ringer det på dörren. Jag börjar nästan svettas i panik: jag går runt oduschad, okammad och ofräsch i långkallingar och t-shirt. Jag vill verkligen inte visa upp mig så! Sen ser jag att det är pappa som står på trappan. Pust, vilken lättnad. Nu har jag duschat och tagit på mig iallafall halvvettiga kläder.

Imorgon ska vi köpa en ny pulka till Y. Och mat till jul. Och kanske en gran. Om en vecka är julafton över. Lika galet varje år.

Vinter

Nu har snön kommit! Det började snöa igår och nu är det säkert en decimeter snö på marken - och på bilen, och på trappan, och överallt. Vackert och mysigt, men fasiken vad jobbigt. Jag fick plocka fram den gamla Brio-vagnen, som ska säljas, när vi skulle till dagis. Alternativet var annars pulka eller paraplyvagn. Inge tav det kändes lockande. Y hade nog gillat pulkan :).

Igår var jag på Lars Winnerbäck igen. Fantastiskt, men inte samma fullträff som sist. Han spelade på Hovet den här gången; det är stor skillnad på att höra honom i en lokal som rymmer 2000 människor och en som rymmer 8000. Både ljud, ljus och känsla blev sämre. Den intima stämningen och upplevelsen av att "han sjunger bara till mig" försvinner i en så stor lokal. Men fasen, han är bra. Det var värt att snigla hem i 80 km/h på motorvägen.

Ska jobba ikväll. Första dagen igår efter 4 veckors ledighet. Hu, hemskt. Jag vill inte jobba; jag vill vara hemma och så jobba lite när jag känner för det :). OCh idag vill jag inte ens köra till jobbet i snöovädret - och hem mitt i natten! Bäst att lägga in gula reflexjackan i bilen ifall man blir stående i en driva längs vägen, då den är både varm och synlig.

En jobbig vecka det här. Tre kvällar borta från Y, och fyra dagar. Jag saknar henne. Vet ni: jag älskar mitt barn så det gör ont. Alla snöflingor i världen kan inte representera hur mycket jag älskar henne.

Fina naglar

Idag har jag varit och fixat naglarna! Det är en mamma på dagis som under hösten har utbildat sig till nagelteknolog (eller vad det heter), så idag hade jag tid hos henne. Pilligt och pyssligt, men det blev rätt bra. Ett par naglar blev "bubbliga", men hon erbjöd mig att komma hem till henne någon kväll och fixa till dem, så det är helt okej. Nu får vi se hur länge jag kan ha dem kvar utan att sabba dem.

Imorse var Y jätteledsen när jag skulle lämna henne på dagis. Hon både grät och vrålade för full hals och det är som vanligt jättejobbigt. När jag sen vinkade i fönstret såg hon sur och ledsen ut, så det var ingen rolig känsla som jag åkte iväg med. Funderar på att hämta henne lite tidigare idag så kan vi mysa lite.

Vi var ju till Stockholm igår och Kusinens disputationsmottagning. Det var trevligt, men det är svårt när man nästan inte känner någon. Jag pratade bara med familjen, och så huvudpersonen så klart. Men Kusinen verkade iallafall uppskatta att vi kom, så då var det ju värt det.

Y sov när jag kom hem, men resten av natten har hon sovit uselt. T låg inne hos henne i flera timmar och hon somnade aldrig riktigt om ordentligt. Jag undrar vad det är som spökar just nu eftersom nätterna är så bökiga. Det tär både på henne och på oss när vi inte får sova. Om man bara kunde få veta vad som är problemet!

Ikväll blir det kanske julgodispysslande med Y. Eller julpyssel i största allmänhet kanske? Hmmm, det är en idé! Jag tror jag ska åka till Godislunden och kolla om de har pysselsaker, och sen åker jag och hämtar Y. Bra idé! Tack ;)!

Huvudvärk

kan man få av att träna. Jag var på gymmet igår kväll och som alltid när jag styrketränar så fick jag huvudvärk. Vad gör jag för fel?
Idag har jag varit där och gått på cross trainern i 30 minuter. Sen körde jag lite ben för en gångs skull; jag brukar hoppa över det annars för det är så erbarmligt tråkigt. Idag körde jag dock så jag kommer ha ont i rumpan imorgon! Sen kom sura pensionärsgänget, så då gick jag.

Igår var pappa här hela dagen. Mamma hade bjudit hem några väninnor, så då fick han inte vara hemma ;). Fats vi gjorde inget alls, faktiskt. Han lekte lite med Ylva, men hon var liksom inte på humör igår. Jag vet inte vad det var, men hon var sur, hängig och lite irriterad på allt. En dålig dag, helt enkelt. Sen sov hon dåligt i natt, så jag har sovit i hennes säng hela natten. Jösses, vad obekväm den är! Det känns som jag har blivit överkörd av en bandvagn.

Nu ska jag pallra mig in i duschen och sen in till stan. Jag måste köpa en present till Kusin C; vi ska på hennes disputationsmottagning ikväll. Egentligen orkar jag inte, men... "Social obligations". Skönt att jag vet vad jag ska ta på mig iallafall, annars brukar det vara det största problemet. Ikväll blir det den mörkgröna Whyred-klänningen jag köpte till cocktailpartyt förra hösten.

Bäst att bege mig. Sa att jag ska hämta Y redan kl 15 idag så jag hinner träffa henne lite inna jag åker till Stockholm. Mot tvagningen!

Vad gör man inte...

...för sitt barn?

Sitter och tittar på en film med Will Smith. Jag missade första halvan och vet egentligen inte vad den handlar om. Men han har inga pengar, försöker försörja sig och hankar sig runt tillsammans med sin lille son. Runt, runt; i tunnelbanor, på bussar och på ett härbärge. Allt i väntan på att han ska kunna börja tjäna pengar på någon slags maskin.

Det får mig att tänka på alla dessa barn som inte har det så lätt. Och alla dessa föräldrar som kämpar för att deras barn ska få det så bra som möjligt. Och så de föräldrar som inte klarar av att vara de föräldrar som deras barn behöver. Och deras barn. Och det gör ont i mig. För ingen förälder vid sitt sunda förnuft klarar av att se sitt barn må dåligt. Jag tror att alla föräldrar är villiga att göra allt för att deras barn ska ha det bra.

För Y skulle jag krypa genom eld. Jag skulle döda med mina bara händer utan att blinka och jag skulle ge mitt liv för henne. Den som skadade henne skulle få all min vrede vänd mot sig så länge jag fortsatte gå på den här jorden, och formerna för hämnd skulle inte veta några gränser.

När Y är glad vet min lycka inga gränser. När hon är ledsen brister mitt hjärta som ett Duralexglas mot klinkers. Om jag gör henne ledsen värker hela min kropp. Jag vill göra allt för att mitt barn ska vara lyckligt.

Idag var en bra dag. Vi har badat på Fyrishov, ätit hamburgare och hon somnade i vagnen på stan. Vi har lekt, snurrat runt, runt på vardagsrumsgolvet och vi har läst böcker. Och hon somnade lugnt tillsammans med T. Idag var en bra dag och jag är lycklig för mitt barn var glad.

Bara en vanlig torsdag...

...är det idag. Fast helt vanlig är den ju inte, eftersom jag i vanliga fall nästan alltid jobbar torsdagar. Men nu är jag ju ledig! Anledningen till att jag är hemma och är ledig är ju mindre kul = den iställda resan. Det verkar som jag aldrig riktigt lyckas släppa det där... Kanske i mars, när vi åker till Thailand?

Idag kom iallafall pengarna från Ving, så det gick oväntat snabbt. Jag var orolig för att de inte skulle godkänna läkarintyget, eftersom de tydligen har någon blankett som man egentligen ska få ifylld, men det gick visst bra. Skönt! Och så får man känna sig rik en stund, innan nästa resa ska betalas.

Apropå rik, så köpte jag ett par nya stövlar igår. Helt oplanerat och ett äkta impulsköp. Ett par bekväma, men snygga, röda skinnstövlar från Tamaris - favoritmärket pga komforten. Lite gummistövel över dem, eftersom de har vit gummisula, men jag gillar dem. Bankkontot...not so much. Men vad tusan! Jag har inte köpt ett par nya höst-/vinterskor sen mc-bootsen och det är två år sedan!

Igår var jag och hälsade på K och lille D - eller Thor-Olle som jag föredrar att kalla honom :). En liten och söt liten varelse - och som alla pyttebebisar så skrämde han livet ur mig! De ser ju så små, sköra och ömtåliga ut! Jag vågade knappt peta på honom... Och som svar på frågan innan den kommer:

- NEJ, jag blev inte sugen på bebis nu heller!

Äntligen har det blivit lite kallt också, så det åtminstone är frost. Vackert, när man är van vid regn och grått, grått, grått.

Y sover uselt igen... Igår tog det en timme att somna och då hade jag hunnit bli riktigt arg minst en gång. Sen vakande hon flera gånger under natten och vid 3.45 satte hon sig upp i sin säng och sa: "Mamma, mat!". Jo, eller hur! Till sist lämnade jag henne där och hon pysslade runt och var lite ledsen och somnade inte om förrän T la sig hos henne. Samvetet? Jo tack, det är dåligt, tackar som frågar.

Kanske är det dags att sluta sova på dagarna? Hon har ju sovit väldigt sporadiskt nu när vi har varit hemma, så kanske har hon vant sig vid det. Då somnar hon ju vid kl 15, eventuellt. Ingen bra tid, så då får hon bara sova en kvart och så är det HEMSKT att väcka henne. Ingenting är bra och jag vet inte hur jag ska bete mig. För jag vill sova!!!

Snart är det dags att hämta Löken på dagis. Jag upptäckte igår att jag måste ha henne där nästa måndag och jag hatar dagis på måndagar. De har någon slags planering då och slår ihop två avdelningar. En dag när jag hämtade Y på en måndag bara stod hon mitt på golvet med tom blick; det var helt enkelt för mycket för henne att ta in. När hon såg mig bara sträckte hon upp armarna, och utan att säga något, och sen var hon alldeles spak en lång stund. Usch, det var hemskt! Sen dess gör jag allt för att hon ska slippa vara där på måndagar. Min lilla prinsessa.

Invasion!

Idag var Y's första dag på dagis på två veckor! Jag var livrädd att det skulle bli en "lämning from hell" med tårar och vrål. Men: Nej. Hon stod i hallen och sa "Gagis" och var överlycklig över att få åka dit. Lite blyg direkt när vi kom in, men alla var glada att se henne och det var säkert kul. Jag fick en liten kram innan jag gick och sen tittade hon inte åt mig. Skönt!

Efter dagislämningen gick jag till gymmet - för första gången på 4 veckor!!! Min plan var att gå på crosstrainern 20 minuter och springa 20 minuter, för att få omväxling. Men jag hade glömt en sak: kl 10 på tisdagar är det ett gäng pensionärer som tränar... Gymmet invaderades av dem och då är det liksom "deras" gym. Efter ca 10minuter sa en kvinna helt sonika: "Nu stänger jag av radion". "Gör du det", sa jag och fortsatte gå. Jag hade då redan förstått att de väntade på crosstrainern. Med andra ord var jag tvungen att dra ut på tiden ;). Efter 25 minuter klev jag av den - med alla blickar riktade mot mig - och travade över till löpbandet. Detta eftersom jag förstod att en av damerna egentligen ville ha det - men jag var snabbare! Ooops! Och som bekant låter ett löpband rätt mycket när man springer på det; alltså sprang jag en stund - fast jag egentligen inte orkade. Att retas är mitt livselixir!

Igår var Y och jag och hälsade på pappa T på jobbet! Y var i vanlig ordning jätteblyg när vi kom dit, men så snart vi kom upp på övervåningen var hon på topp! Hon fick äta plommon och titta på när de bankade i verkstaden. Och rita på whiteboard-tavlan - hur kul som helst!

Vi hade f ö en bra dag igår jag och Y. Inga bråk, ingen irritation från min sida, utan en lugn och bra dag. Lite tjafs vid läggning bara, men så blir det när hon vägrar lägga sig ner och koppla av. Jag blir irriterad och säger att jag ska gå därifrån om hon inte försöker sova. Fortsätter hon larva sig (=sjunga, leka etc) så reser jag på mig och i värsta fall går jag ut ur rummet. Så blir hon jätteledsen. Jag får dåligt samvete, men samtidigt kan vi ju inte låta henne varva upp igen för då blir hela natten kaos.
Nu blev natten rätt kaotisk ändå, för hon sov inte bra. Detta trots att hon inte hade sovit en sekund på dagen. Det är nog bra att hon börjar på dagis igen så hon får rasa av sig energi där.

Idag ska mamma och jag åka till stan och handla. Hon kommer vid kl 14, har hon sagt. Det lär väl vara invasion där också, men då är det bara att retas...

1a advent

Idag är det första advent. Genomgrått, 3 plusgrader och fuktigt i luften - julstämningen på topp... Sådana gånger känns det som att man kan hoppa över firandet. Och i år var första gången som jag inte åkte till Östhammar på första advent, fast jag hade möjlighet. Jag har ju låtit bli att åka dit förr, men då pga förhinder, såsom jobb och dylikt. I år orkade jag bara inte. Och så var vi där igår; pappa ville ha Tomas hjälp att stycka en halv gris. Blä.

I övrigt har idag varit rätt trist. Jag har varit på dåligt humör hela dagen i stort sett. Bara en sådan dag. Inget tålamod, ingen ork, ingen vilja. Y har varit supertrotsig och jag har blivit alldeles för arg flera gånger. Och sen får jag så dåligt samvete att det gör ont i mig. När hon kommer och ska kramas och pussas som för att göra mig glad igen. Stackars liten. Jag känner mig usel som mamma en sådan här dag.

Har börjat göra julkorten iallafall. Jag lånade P's värmepistol för embossing och satte igång. Ett par kort blev fel, men jag måste ändå in till stan och köpa fler, så det spelar väl ingen roll.

Den missade resan gnager i mig igen. P facebookade mig igår, samt att hon hade skrivit i resedagboken ett par inlägg. De har det jättebra och hotellet är toppen och vädret är toppen och all inclusive är toppen. Toppen! Men alldeles helt otoppen att vi inte är där - tycker jag. Det känns fortfarande konstigt att de är där, trots att vi är hemma. Surt, sa räven.
Samtidigt finns det bra saker med att vara kvar hemma:

1) Vi får fira alla advent (vilket kan vara mysigt, även om idag var en dålig dag);
2) Vi har fortfarande resan att se fram emot;
3) Vi hinner förbereda och fixa mer här hemma inför jul, samt köpa julklappar i "lugn och ro" (det är aldrig helt lugn och ro när det gäller julklappar);
4) .......

Kan inte komma på fler bra saker just nu. Konstgjord andning. Det suger att vi är hemma - allt annat är lögn.

Ska fortsätta kolla på en dålig film och sticka klart den sabla halskragen. Första advent framför teven: patetiskt när man läser vad alla andra gör.

Soliga vidder

Idag när vi åt lunch tittade solen fram. Y skrek: "Titta, solen! Ljust!" Det är då man inser hur länge det varit grått ute. Och nu är himlen nästan helt blå, bara lite lätta slöjmoln för tillfället. Vackert!

Igår träffade jag Kompis H för första gången på nästan 1,5 år! Hon befinner sig i Stockholm på jobb och ÄNTLIGEN lyckades vi få till en träff. Fantastiskt! Hon är precis sig lik och fast vi knappt träffats de senaste sex-sju åren så var det som om vi hade setts förra veckan. Det är så underbart med sådana vänner; oavsett hur mycket vatten som än rinner under broarna så förblir de desamma. En kram, ett skratt och sen är man tillbaka där man slutade förra gången. Det gör mig så glad.

Vad är det som gör att relationen till vissa människor är sådan? Det kan inte handla om antalet upplevelser man har tillsammans, för jag har upplevt massor av saker tillsammans med personer som jag sedan länge förlorat kontakten med. Det kan inte vara hur länge man känt varandra, för det stämmer inte heller. Inte heller hur lika man är varandra stämmer. Kan det ha att göra med när i livet man träffade dem? Eller är det så "enkelt" som att det beror på personligheten och kemin?

Sak samma, egentligen. Jag hade supertrevligt med Kompis H igår - 3 timmar av öldrickande, babbel och "catching up". Jag gillar H för att hon är rak, ärlig, rolig, icke-dömande och naturlig. Och en massa andra saker. Jag gillar Kompis H skarpt, helt enkelt! Vi var rörande överens om att det inte ska ta 1,5 år till nästa gång.

Igår bakade jag och Y pepparkakor. Eller, bakade och bakade. Y åt deg - hon har bra smak ungen - och jag gjorde några kakor för sakens skull. Mest var det för att vi skulle göra något tillsammans. Efter 2 veckor tillsammans hemma så börjar vi gå varandra på nerverna! Hoppas, hoppas hon kan gå på dagis nästa vecka.

Jag har också bokat en ny resa. Till Khao Lak i Thailand i mars. Betydligt längre fram än jag hade önskat, men det blev 5000 kr billigare jämfört med billigaste avgång i januari. Då är det svårt att motivera ens en Slösa som jag att man ska ta den dyrare resan. 5000 är ju liksom merparten av fickpengarna! Så nu får jag ge mig till tåls.
I övrigt har jag nästan förlikat mig med att vi inte kom iväg nu. Trist som attan, och jag avundas P & F, men vad ska man göra. Man ska inte gråta över spilld mjölk, säger de ju, så då försöker jag låta bli. Jag hoppas att de har det bra, bara.

Nu har molnen hunnit rulla in igen. Snabbt marscherat. Ylva vill rita en sol.

Koppan lever loppan

På ren tonårssvenska: LIVET SUGER FETT!!!

Idag, just nu, skulle vi ha suttit på ett plan till solen tillsammans med P & F. Men det gör vi inte. Vi sitter hemma. Ja, jag och Y iaf; T jobbar som vanligt. Vi sitter hemma för Y är prickig.

Vi vaccinerade oss mot svininfluensan till sist. Y fick vara hemma från dagis sista veckan för att inte bli smittad av något. Vi undvek varuhus och sådana ställen för att verkligen minimera risken för att bli sjuka inför resan. Men så lördags kom de - prickarna. Y har fått vattkoppor.

Ridå.

Sex månaders väntan, planerande och förväntan förvandlades till besvikelse, ilska och tomhet. Vi får inte åka. Inga två veckor på all inclusive-hotell i Egypten tillsammans med goda vänner. Ingen sol, inget bad och inga kulturupplevelser. Inget få visa Y hur man snorklar och titta på fina fiskar och inga vinkvällar på balkongen när livets gåta ska lösas. Allt detta är borta.

Jag hade ingen aning om att man såg så allvarligt på vattkoppor. Jag trodde det var en simpel barnsjukdom och att vi skulle kunna åka iallafall. Men icke. Big no-no. "Ni kan bli nekade att gå ombord på planet", svarade researrangören, "och då har ni redan påbörjat resan och får inte tillbaka några pengar". I det läget chansar man inte. Annars har jag fått många förslag på hur man kan sminka över kopporna i ansiktet och sen åka ändå. Men jag vågade inte. Tänk att stå där med skammen när concealern spricker och flygplanspersonalen upptäcker hur det ligger till. Nej, då biter jag hellre i det sura äpplet och stannar hemma.

Jobbigast är ändå att det ändå är någon som får åka på "vår resa". Den blir ju ändå av, för P & F, men utan oss. Jag hoppas innerligt att de får det bra så klart, men samtidigt finns det en barnslig (mänsklig?) sida av mig som är bitter och avundsjuk. Jag vill inte känna så, men en del av mig önskar att de också hade avbokat och att vi tillsammans hade bokat en ny resa. Förmodligen hade vi fattat samma beslut om situationen hade varit den omvända, men just nu kan jag inte se det. Just nu är det bara synd om MIG och alla borde vara solidariska mot MIG.

Besvikelsen är stor och jag känner mig tom, tom, tom och orkeslös. Som att luften har gått ur mig. Men nu är det dags för nya tag, ny resa. T och jag är inte riktigt överrens där... Jag anser att den nya resan måste vara bättre, medan han anser att vi kan boka om samma resa igen och genomföra den. Här är jag tämligen säker på att jag kommer vinna.

Medan jag resesurfar sitter Y full med koppor och tittar på tv. Hon har ingen aning om det hela, varken vad hennes prickar orsakat eller vad hon missar. Jag vill också vara 2 år och oförstående.

Orättvisa och omänsklighet

Y har en kusin, kusin V. Kusin V har en "egen" blogg - fast kusin V är bara 15 månader, så det är hans mamma som skriver så klart. Vi följer kusin V via hans blogg; jättekul, eftersom vi bor så långt ifrån varandra och endast mycket sällan har möjlighet att träffas. Men på det här sättet får Y en möjlighet att iallafall se sin enda kusin på foto då och då. Fantastiskt med modern teknik!

Kusin V är inte riktigt som alla andra 15-månaders barn, för kusin V har en förmodad hjärnskada, förmodligen orsakad av syrebrist innan födseln och som han förmodligen kommer få leva med hela sitt liv. En av de sorgliga sakerna är att allt är så osäkert och ingen vet. Men kusin V's familj vet VÄLDIGT mycket! De vet hur jobbigt det är att leva med detta, både skadan, ovissheten och oron. De vet att de måste kämpa för sin son VARJE DAG, eftersom han inte själv kan göra det.

Och vi kan följa deras kamp på bloggen. Jag är tacksam för det, för det får mig att inse hur bra jag har det och hur lycklig jag är och vilken tur jag har haft. Man glömmer det så lätt och tar saker för givet och gnäller för småsaker. Jag är expert på att göra en höna av en fjäder och gnälla för småsaker. Det kan alla som känner mig intyga! Men kusin V och hans familj ger mig perspektiv på tillvaron. Vad tusan spelar det för roll om vi är vakna 4 timmar mitt i natten?!?! Vi behöver kämpa mot tröttheten efterföljande dag; kusin V och hans familj kämpar mot allt, varje dag.

Läste idag om hur sjukvården, återigen, bemött dem på ett sätt som är omänskligt och helt oacceptabelt. Med påståenden om tidsbrist och brutna löften. Man undrar om de inte vet vad de gör? De har för f-n med barn att göra!!! Barn som är det värdefullaste vi har! Att säga till en orolig, utmattad men engagerad förälder att "Vi har inte tid att sätta oss in i ditt barns alla undersökningar" borde vara kriminellt. Hur kan man??? Kanske är det då. Det är inte heller okej, men så om det faktiskt är så. Men säg det för f-n på ett mänskligt sätt! Man kan inte göra så: "Vi har inte tid för ditt barn". Så varför är de där?

Bemötandet i vården är ibland skrämmande. Ett butiksbiträde med taskig attityd kan jag ta - jag behöver inte handla just där. Men sjukvårdspersonal med dåligt bemötande - oacceptabelt. Vi lämnar, i extremfallet, över våra liv i deras händer och de har taskig attityd. Om man inte gillar människor borde man kanske inte jobba med dem...eller? Forska, kolla provrör eller vad som helst, men lämna patienterna i fred om du inte gillar dem. Oansvarigt och oetiskt. Upprörande. Idag är jag upprörd för kusin V och hans familj.

Idag ska jag åka på Ålands-kryssning med kompis A. Kan bli hur kul som helst, kan bli kaos om det blåser. Men mest har jag dåligt samvete för att jag åker ifrån Y igen.

Och så den nykomna paniken över svininfluensan och vaccineringen. NU - alldeles för sent - har jag kommit på att vi borde vaccinera oss så att vi inte blir sjuka till/på semestern. Bra jobbat. Lite sent påtänkt. Och nu finns det inget vaccin. Heja mig.

Perfekt

Var på S & M's bröllopsfest igår. Alldeles förträffligt trevlig tillställning! Otroligt trevligt och intressant folk; det var länge sedan jag förde så givande samtal och diskussioner och det gav mig ännu en kick den här helgen. Ja, festen var helt enkelt mycket lyckad.

Sov på hotell också och det är ju alltid trevligt. Vaknade dock kl 6.30 - den inbyggda väckarklockan slog igång och jag låg och vred mig till 7.30. Sen sov jag som en stock till 9. Sen hotellfrukost och hemfärd. Kom hem till en lycklig Y, som var supernöjd efter ett dygn tillsammans med moster och morbror. Härligt att se! det gör mig lycklig att se att hon tycker om dem så mycket, coh det är underbart att se henne så glad.

Nu är jag såååååå trött. Nästan medvetslös faktiskt... Borde sova sen länge, men P och F var här och pratade lite inför resan. Nu blir det hopp i kojen. Ledig imorgon, har tagit semester för att vara med Y.

En härlig helg - fantastiskt härlig. Just nu är det skönt att vara Philosofia.

Pusselbitar i livets meningsbyggande

Ibland faller pusselbitarna på plats. Igår var en sådan dag. En lycklig dag när man finner en liten, liten bit i det som kallas "Meningen med livet". Mitt liv.

Igår var det Lars Winnerbäck som bidrog med en bit. En ganska viktig bit, tror jag. En sådan där bit som gör att ett helt sjok av pusslet faller på plats.
Jag var på konsert. För första gången på 1000 år känns det som. Iallafall 6 eller något. Och då kom det över mig: Jag älskar ju det här! Musiken, stämningen, känslan av att något uppfyller mig med full kraft. Något som gör att jag känner mig lite helare, lite lyckligare, att livet är lite mer perfekt.

Det var underbart. Inte bara för att hans låter är fantastiska - för det är de! - men också för att jag fick tillbaka den där känslan av att jag faktiskt har ett liv. Att jag är en egen person, med egna intressen, egna passioner och ett eget liv. Jag behöver det; jag behöver få vara SOFIA och inte bara mamman, frun, dottern, vännen, arbetskamraten - utan SOFIA! Jag var det igår kväll. För ett par timmar var jag JAG, i min värld, med kroppen och själen uppfylld av allt det vackra.

TACK LASSE!

I morse blev jag lycklig igen: våra vänner K & M fick en son igår kväll och Y's kompis M blev storasyster! En så fantastiskt söt liten varelse, så liten och oförstörd, oskyldig och vacker. Jag glädjs så med dem och fäller en tår av rörelse; tänk att man blir så berörd av nyfödda barn!

Han föddes precis innan Lars äntrade scenen. Det måste vara ett tecken! Han måste heta Lars :)!

Ikväll ska jag också få glädjas med andra, när vi ska på S (samma S som min fantastiska vän i ett tidigare inlägg) och M's bröllopsfest. En glädjefylld helg! Enda smolket i glädjebägaren är att jag knappt hinner träffa Y...

Glädje över livets pussel.

Sir Väs

Har tappat rösten. Jag har haft ont i halsen sen i söndags, men idag bara försvann rösten helt. Det började på jobbet att jag blev hes och sen har det successivt blivit sämre. Nu kan jag bara väsa fram lite ljud.

Har varit på "syjunta" hos P idag. Inte för att vi sydde så mycket, mera juntande. Fast jag sa ju inte så mycket... Trevligt att träffa lite folk iallafall.

Hämtade en glad och sprallig Lök på dagos idag! Hon var superglad att se mig och ville gå hem. Fast hon ville också visa vad de hade gjort: handavtryck i svart och vitt. Jättefina! Och hon förklarade glatt vad de gjort: "tycka, tycka hand". Mitt älskade lilla stora troll.
När vi kom hem frågade hon efter mormor. Hon sov här i natt och Y tyckte att hon skulle vara här idag också. Igår kväll var det bara mormor som fick lägga henne! Knasbollen.

Imorgon är det dags för konsert, Lars Winnerbäck. Det ska bli kul! Tillsammans med syrran, H och P. Idag hade han ställt in konserten, men tydligen ska de i helgen genomföras.

Tja... Uppenbarligen har jag inte så mycket att säga. Orkar inte iallafall; det är alldeles för sent och jag borde sova sen länge. Så får halsen vila också.

Svarta barn

Härom dagen var jag på stan och skulle köpa strumpbyxor till Y. Ett otyg till klädesplagg, men trots allt ganska praktiskt nu när kylan kommer. Röda och svarta ville jag ha, för att det matchar de kjolar som hon fått på sistone. Jaha, vad finner jag?

Röda: med hjärtan, stickade mönster och/eller glitter. Så med andra ord skulle mitt barn se ut som en levande juldekoration i dem. Nej tack. Inga röda.

Svarta: non-existent!!! Jo, jag hittade ett par...glittriga. Jippi... Till sist, på Åhléns, hittade jag ett par helt vanliga svarta strumpbyxor i storlek 86/92.

Tydligen ska man inte ha svarta strumpbyxor före tonåren. Jag sa till kassörskan att de var de enda i hela stan som saluförde detta, och hon blev lika förvånad som jag. Det verkar som att små flickor endast bör iklädas:

- rosa
- lila (f ö min hatfärg)
- glittrigt
- söta mönster (hjärtna, prickar, blommor etc)
- äckliga kommersiella seriefigurer á la Hello Kitty.

Rys! Nej, tacka vet jag affärer som har mer unisex-mode för barn. Modelmini i Ö-h t ex. Visst har de "flick- och pojkkläder", men inte på samma utstuderade vis som de stora kedjorna. Det är fasiken värt att betala mer för kläderna, bara man slipper fåniga katter, glitter och tjafs.

Men missförstå mig inte! Jag älskar rosa och både Y och jag har rosa kläder. Det som stör mig är det enkelriktade sortimentet i butikerna. Och skyltarna i taket: "Flick" och "pojk". Vad f*n - är föräldrar fullkomliga idioter som inte själva kan tänka vad de vill ha för kläder till sina barn?

Idag fick Y huvudsakligen svarta kläder! Med en söt liten kjol...

tips: www.modelmini.se

Ett mamma-hjärta

Vi har haft det busenkelt och oförskämt bra. Ja, på alla möjliga plan (vi har mat på bordet, tak över huvudet, jobb, är friska, har ett friskt och starkt barn....), men just nu syftar jag på dagis.

Y började på förskolan i augusti och det har gått så bra. När jag lämnat henne på morgonen har hon sprungit in till de andra barnen och knappt orkat ropa "Hejdå mamma!" innan hon försvunnit till sina nya kompisar. Vi har varit enormt tacksamma över det - speciellt jag, eftersom det är jag som lämnar 100 av 100 gånger. Samtidigt har vi varit medvetna om att det kommer att förändras. Och om vi inte hade varit det, så hade vi blivit det av alla andra (avundsjuka?) föräldrar som så snällt sagt att: "Det kommer en dag när det blir svårt för er också". Jo tack, vi förstår det! Men låt oss för f-n glädjas så länge det går bra!

Nu har alla dessa kloka och erfarna föräldrar fått rätt (och vi också, eftersom vi visste att det skulle bli så här): lämningarna är en mardröm. Det börjar redan på morgonen, så snart Y blir medveten om att vi ska till dagis. Gnäll, krångel, "ska bara". Hon vill till dagis - det är inte problemet - men hon (tror jag) krånglar för att skjuta på separationen.
Väl på dagis går hon glatt in, klär av sig och - börjar klänga, gnälla och gråta. Hon klamrar sig fast vid mig och fröknarna får slita henne ifrån mig. Tårarna rinner och hon verkligen gråter. "Mamma, hom (=kom)". Hon vill vara där, men bara om jag är där med henne. Så måste man gå. Med gråten i halsen och ett falskt leende på läpparna. Vinka i fönstret som om det vore den underbaraste av dagar. Och man känner sig usel, usel, usel och falsk.

Jag vet att det går över ganska fort sen, men det blöder och gör så ont, så ont i ett mamma-hjärta...

Slentrian och glädje

Ännu en ganska tråkig dag till ända. Så gott som iallafall. Ännu en lördagkväll framför teven... Ett avsnitt av "Brottskod försvunnen" som lämnade mig med en känsla av illamående och skräckartad panik. Ett avsnitt om ett kidnappat barn. Då smyger den sig på mig: verkligheten. Med all sin ondska och ovisshet. Kanske måste jag sova inne hos Y inatt...

Jag har jobbat idag också, på äldreboendet. Inte lika kul som sist, men det är okej. Blev t o m erbjuden att jobba kväll också, med kval-ersättning, men tackade nej. Det är inte värt det att vara borta från Y merän vad jag redan är just nu.

Och så Halloween. Kunde inte hålla mig från att köpa och karva pumpalyktor för första gången. Jag skyller på Y, att det är för hennes skull, men jag tyckte nog det var roligast :).

Dagens höjdpunkt var ändå ett simpelt telefonsamtal. En påminnelse om att jag har underbara människor i mitt liv, även om vi alla har alldeles för mycket kring oss att vi nästan aldrig har tid att prata eller träffas. Men idag fick jag prata med en av dem! Den fantastiska, härliga och läckra S. Den enda personen, tror jag, som kan bryta ihop och beklaga sig över sitt liv och sina problem på EXAKT samma sätt som jag! Jag tror att vi låter som bittra haggor när vi pratar med varandra, men samtidigt förstår vi varandra. Det är liksom okej att spy ur sig allt och grotta ner sig när vi pratar. Det är okej att vara svag och ynklig.

Fast vi har ju kul också :). Det är ju det som är så underbart med riktigt goda vänner: att man kan både skratta och gråta tillsammans. Med S kan jag vara mig själv, och det är nog det jag uppskattar allra mest med vår vänskap. Jag behöver aldrig låtsas vara någon annan, eller något annat. Om livet suger fett så är S en av de få jag kan erkänna det för, och jag behöver inte låtsas som att allt är bra.

Så S, om du läser det här, TACK TACK TACK för att du är min vän! Tack för att du pallar mitt gnäll, mina utbrott och mitt flamsande - och mitt eviga pladdrande. Du är fantastisk - på alla sätt. Alla roliga stunder vi haft. Alla gånger du lyssnat på mig när jag varit nere. Alla ovärderliga råd sen Y föddes (utan dig hade ingen av oss överlevt det första året!). Alla gånger du lättat ditt hjärta för mig. TACK! You made my day today!

Den vidunderliga kärleken

Y's 2-årsdag är förbi. Min lilla bebis... Min fina, fina lilla stora tjej. Faktiskt världens finaste. Jag förundras dagligen över allt hon kan och hur stor hon blivit, men sådana här dagar blir det extra påtagligt.

Och så minns jag: dagen då hon äntligen behagade äntra världen. All denna väntan; först 9 (10) månader och sen måste hon förstås köra sin grej och vänta 10 dagar extra. Aldrig den enkla vägen med Y, utan på hennes villkor. Man anade det redan då.
Så kom hon. Med buller och bång och akut snitt. Och skräcken som förlamade mig på operationsbordet: lever mitt barn? Det var inte helt självklart och ingen sa något till mig. Tanken känns fortfarande så klar: "H*n är död. Bestämmer jag mig för det så blir inte chocken lika stor när de säger det." Och så ställde jag in mig på det och en kyla spred sig i kroppen. "Mitt barn är dött och jag kommer aldrig göra om det här".
Sen kom någon vänlig själ och sa att jag hade fått en dotter och allt var bra. Men jag var fortfarande kall inombords. Till och med när de la henne hos mig, kände jag mig avstängd.
Men så såg jag henne igen... På sin pappas bröst nere på BB... Min tjej!Jag tror alla som fått barn känner igen känslan - förr eller senare kommer den för de allra flesta - känslan av total och omätbar kärlek. En kärlek som inte kan mäta sig med något annat i livet. En kärlek som gör det möjligt att göra saker man aldrig kunnat föreställa sig tidigare. En vidunderlig kärlek, utan gränser, utan villkor, utan förbehåll. Kärleken till mitt barn.

Jag har en bekant som har en tatuering på ryggen; sonens namn och texten "Unconditional love". När han gjorde den fattade jag inte grejen. Det gör jag nu. Jag tänker ibland på den tatueringen och på hur sann den är.

Om allt annat i livet togs ifrån mig och jag fortfarande hade Y så skulle jag vara rik. Att få vara hennes mamma är det bästa, det jobbigaste, det svåraste, det viktigaste och det roligaste jag någonsin gjort. Det är det enda jag behöver göra. Det enda jag vill göra, om jag måste välja.

Tack Y för att du är du.

Tittut

JÄÄÄÄTTELÄNGESEN!!!! Jag har nästan glömt bort att jag började på den här bloggen... Skäms... Ska ta nya tag nu - och lägga upp bilder och sprida budskapet att den finns :).

Blev påmind om bloggandet idag genom en annan blogg. Den berörde mig så mycket att jag måste ägna ett helt inlägg åt den, men inte nu. Är inte laddad. Nu ville jag bara tala om att jag är tillbaka.

Brutna löften

Så länge höll mitt löfte att inte bli arg på Y för småsaker - tills idag. Och anledningen? Jo, att hon inte vill sova middag. Problemet är att hon är tröttare än tröttast = gnälligare än gnälligast. Och efter en hyfsat stökig natt (eftersom hon inte sov igår) så är man inte på humör för detta. Dessutom vet man att ekvationen sömnlösdag = sömnlös natt alltid stämmer, så det är ännu en stökig natt att se fram emot. Toppen...

På förmiddagen var Y och jag och hälsade på våra vänner K och M - och så "Halvan" i K's mage. Y hade kul med M och de bråkade om alla leksaker ;). K och jag avhandlade ämnen som dagis (förlåt: förskola heter det ju!), graviditet och shopping. Och Spotify... Jag är verkligen teknikanalfabet...
Jag är inte det minsta avundsjuk på att K är gravid. När hon pratar om krämporna kommer allt tillbaka "in a flash"; hur tungt det var, hur j-vla ont jag hade i fötterna, hur svullen jag var i hela kroppen. Jag gillade verkligen inte att vara gravid... Så får man inte säga! Det klart att det var härligt att se fram emot bebis (som man egentligen inte hade en aning om hur det skulle bli...) och allt det där, men kroppsligt var det vidrigt. I nuläget skulle jag aldrig orka. Fast det gör man ju när man är där. Men om jag får välja (och det får jag ju!) så avstår jag gärna, just nu iallafall. Mer om mina enbarns-problem vid ett annat tillfälle.

Ska träna idag också. Sprang igår, själv. P orkade inte följa med, men envis osm jag är så ska jag ut om jag har sagt det. Sprang mina utsatta 30 minuter, men det var TUNGT igår. Redan vid kyrkan trodde jag att jag skulle tuppa av. Men skam den som ger sig... Idag är det gymdags enligt mitt taffliga träningsschema. Får se om P hänger med idag. Hon kände sig krasslig imorse sa hon, men kanske. Jag måste, annars kommer jag vara arg hela dagen imorgon.

Ska göra Y sällskap vid tv'n. Bra mamma va? "Jag orkar inte med mitt gnälliga barn, så hon får kolla på Molly Mus". Kasst, men vad gör man när humöret håller på att koka över. Nu har jag fått några minuter för mig sjäv och det var målet. Tack, Molly!

Tråkigt

Jag har tråkigt. Riktigt tråkigt. Tänk så knäpp man är; i snart två år har jag längtat efter att få vara ensam en hel dag, men nu när den dagen har kommit så sitter jag paralyserad av sysslolöshet! Jag har ingen aning om vad jag ska göra... Okej, städa kan man ju alltid göra, men hur kul är det.
Jag saknar Y så jag kan dö! Och förbannar mig själv för alla gånger jag blivit irriterad på henne (senast imorse) för saker som hon inte kan rå för. Typ att hon inte gapar när vi ska borsta tänderna. Eller smular ner mattan när hon äter macka. Eller trilskas i största allmänhet. Vad spelar det för roll - hon är ju världens underbaraste unge iallafall. Jag ska bli bättre på att inte bli arg på henne för struntsaker!!!

Var ute och åt i Öregrund igår, med hela familjen. Det blev lite stressigt, eftersom T jobbade till kl 16, hem, duscha och sen iväg för att hinna dit till kl 18. Men maten var bra och Y uppförde sig faktiskt, nästan hela tiden! Skönt att faktiskt kunna äta när man är ute på restaurang! Efter maten en snabbis till Östhammar för kaffe och kaka innan vi var tvungna att åka hem med barn och till kissnödig hund. Jag var helt slut när vi kom hem och knoppade in före kl 23 för första gången på länge!

Idag måste jag handla. Katterna behöver mer sand i lådan och jag måste börja fixa till nästa helg. Kräftskiva. Man hinner liksom inte lika mycket när man har barn... Förr kunde man jobba koncentrerat i sista minuten och ändå hinna klart, men det kan man bara drömma om nu. Jag har å andra sidan inte ens bestämt vad vi ska laga för mat, så...

Snart lunch (mackor) och sen är det väl dags att hämta Y. Spännande att se om hon lyckats somna idag. Jag vill gärna sova....

Trial and error

Dag 2 som jag försöke lämna på dagis. Igår ville hon inte sova, utan blev jättearg och personalen ringde efter mig... De hade glömt ge henne en nappflaska med vatten. Det är som att kasta bensin på elden. Nytt försök idag.

I övrigt hämtade jag vår nya bil igår! Nu är man "lycklig Toyota-ägare", som min pappa säger. Inte så sexigt, men säkerheten framför allt! Och äntligen är Opel-vraket borta!!! Får lite dåligt samvete för att någon annan stackare ska "luras" att köpa skräpet och kanske råka ut för samma saker som oss - dvs motorhaveri i Stockholms rusningstrafik alternativt i safariparken på Kolmården. Nåväl, jag slipper oroa mig iallafall. Det enda jag kommer sakna är automatlådan; jag ääääälskar automat - troligen pga att jag är lat av naturen ;).

Blev också bjudna på bröllop igår!!! Superkul! Det är så sällan man får möjlighet att gotta sig åt andras lycka, så jag blev jätteglad. Och: ännu en anledning att få dra ner på stan och shoppa något snyggt! Dessutom kan man kosta på sig lite - det är ju ändå ett bröllop ;). Jag ska också köra med argumentent: "Vi ska ju på bröllopsfest i november också, så jag kan ju ha samma då". Sure... Men han går kanske på det en gång till...

Klara, färdiga, gå!

Första inlägget... Prestationsångest... Man vill ju inte göra bort sig i premiären!

Bestämde mig för att starta idag - no time like the present! En pågående essä om livet. Om att vara mamma; allt det underbara, fantastiska, krävande, upprörande, oroande och alldeles, alldeles enastående som det innebär. Om att arbeta. Om att engagera sig. Om att strunta i saker som man borde engagera sig i. Om att gå mot strömmen, och om att följa den. Om att ta ansvar och om att slita sig loss. Om livet, som det ter sig här och nu, för mig.