Brutna löften

Så länge höll mitt löfte att inte bli arg på Y för småsaker - tills idag. Och anledningen? Jo, att hon inte vill sova middag. Problemet är att hon är tröttare än tröttast = gnälligare än gnälligast. Och efter en hyfsat stökig natt (eftersom hon inte sov igår) så är man inte på humör för detta. Dessutom vet man att ekvationen sömnlösdag = sömnlös natt alltid stämmer, så det är ännu en stökig natt att se fram emot. Toppen...

På förmiddagen var Y och jag och hälsade på våra vänner K och M - och så "Halvan" i K's mage. Y hade kul med M och de bråkade om alla leksaker ;). K och jag avhandlade ämnen som dagis (förlåt: förskola heter det ju!), graviditet och shopping. Och Spotify... Jag är verkligen teknikanalfabet...
Jag är inte det minsta avundsjuk på att K är gravid. När hon pratar om krämporna kommer allt tillbaka "in a flash"; hur tungt det var, hur j-vla ont jag hade i fötterna, hur svullen jag var i hela kroppen. Jag gillade verkligen inte att vara gravid... Så får man inte säga! Det klart att det var härligt att se fram emot bebis (som man egentligen inte hade en aning om hur det skulle bli...) och allt det där, men kroppsligt var det vidrigt. I nuläget skulle jag aldrig orka. Fast det gör man ju när man är där. Men om jag får välja (och det får jag ju!) så avstår jag gärna, just nu iallafall. Mer om mina enbarns-problem vid ett annat tillfälle.

Ska träna idag också. Sprang igår, själv. P orkade inte följa med, men envis osm jag är så ska jag ut om jag har sagt det. Sprang mina utsatta 30 minuter, men det var TUNGT igår. Redan vid kyrkan trodde jag att jag skulle tuppa av. Men skam den som ger sig... Idag är det gymdags enligt mitt taffliga träningsschema. Får se om P hänger med idag. Hon kände sig krasslig imorse sa hon, men kanske. Jag måste, annars kommer jag vara arg hela dagen imorgon.

Ska göra Y sällskap vid tv'n. Bra mamma va? "Jag orkar inte med mitt gnälliga barn, så hon får kolla på Molly Mus". Kasst, men vad gör man när humöret håller på att koka över. Nu har jag fått några minuter för mig sjäv och det var målet. Tack, Molly!