Slentrian och glädje

Ännu en ganska tråkig dag till ända. Så gott som iallafall. Ännu en lördagkväll framför teven... Ett avsnitt av "Brottskod försvunnen" som lämnade mig med en känsla av illamående och skräckartad panik. Ett avsnitt om ett kidnappat barn. Då smyger den sig på mig: verkligheten. Med all sin ondska och ovisshet. Kanske måste jag sova inne hos Y inatt...

Jag har jobbat idag också, på äldreboendet. Inte lika kul som sist, men det är okej. Blev t o m erbjuden att jobba kväll också, med kval-ersättning, men tackade nej. Det är inte värt det att vara borta från Y merän vad jag redan är just nu.

Och så Halloween. Kunde inte hålla mig från att köpa och karva pumpalyktor för första gången. Jag skyller på Y, att det är för hennes skull, men jag tyckte nog det var roligast :).

Dagens höjdpunkt var ändå ett simpelt telefonsamtal. En påminnelse om att jag har underbara människor i mitt liv, även om vi alla har alldeles för mycket kring oss att vi nästan aldrig har tid att prata eller träffas. Men idag fick jag prata med en av dem! Den fantastiska, härliga och läckra S. Den enda personen, tror jag, som kan bryta ihop och beklaga sig över sitt liv och sina problem på EXAKT samma sätt som jag! Jag tror att vi låter som bittra haggor när vi pratar med varandra, men samtidigt förstår vi varandra. Det är liksom okej att spy ur sig allt och grotta ner sig när vi pratar. Det är okej att vara svag och ynklig.

Fast vi har ju kul också :). Det är ju det som är så underbart med riktigt goda vänner: att man kan både skratta och gråta tillsammans. Med S kan jag vara mig själv, och det är nog det jag uppskattar allra mest med vår vänskap. Jag behöver aldrig låtsas vara någon annan, eller något annat. Om livet suger fett så är S en av de få jag kan erkänna det för, och jag behöver inte låtsas som att allt är bra.

Så S, om du läser det här, TACK TACK TACK för att du är min vän! Tack för att du pallar mitt gnäll, mina utbrott och mitt flamsande - och mitt eviga pladdrande. Du är fantastisk - på alla sätt. Alla roliga stunder vi haft. Alla gånger du lyssnat på mig när jag varit nere. Alla ovärderliga råd sen Y föddes (utan dig hade ingen av oss överlevt det första året!). Alla gånger du lättat ditt hjärta för mig. TACK! You made my day today!

Den vidunderliga kärleken

Y's 2-årsdag är förbi. Min lilla bebis... Min fina, fina lilla stora tjej. Faktiskt världens finaste. Jag förundras dagligen över allt hon kan och hur stor hon blivit, men sådana här dagar blir det extra påtagligt.

Och så minns jag: dagen då hon äntligen behagade äntra världen. All denna väntan; först 9 (10) månader och sen måste hon förstås köra sin grej och vänta 10 dagar extra. Aldrig den enkla vägen med Y, utan på hennes villkor. Man anade det redan då.
Så kom hon. Med buller och bång och akut snitt. Och skräcken som förlamade mig på operationsbordet: lever mitt barn? Det var inte helt självklart och ingen sa något till mig. Tanken känns fortfarande så klar: "H*n är död. Bestämmer jag mig för det så blir inte chocken lika stor när de säger det." Och så ställde jag in mig på det och en kyla spred sig i kroppen. "Mitt barn är dött och jag kommer aldrig göra om det här".
Sen kom någon vänlig själ och sa att jag hade fått en dotter och allt var bra. Men jag var fortfarande kall inombords. Till och med när de la henne hos mig, kände jag mig avstängd.
Men så såg jag henne igen... På sin pappas bröst nere på BB... Min tjej!Jag tror alla som fått barn känner igen känslan - förr eller senare kommer den för de allra flesta - känslan av total och omätbar kärlek. En kärlek som inte kan mäta sig med något annat i livet. En kärlek som gör det möjligt att göra saker man aldrig kunnat föreställa sig tidigare. En vidunderlig kärlek, utan gränser, utan villkor, utan förbehåll. Kärleken till mitt barn.

Jag har en bekant som har en tatuering på ryggen; sonens namn och texten "Unconditional love". När han gjorde den fattade jag inte grejen. Det gör jag nu. Jag tänker ibland på den tatueringen och på hur sann den är.

Om allt annat i livet togs ifrån mig och jag fortfarande hade Y så skulle jag vara rik. Att få vara hennes mamma är det bästa, det jobbigaste, det svåraste, det viktigaste och det roligaste jag någonsin gjort. Det är det enda jag behöver göra. Det enda jag vill göra, om jag måste välja.

Tack Y för att du är du.

Tittut

JÄÄÄÄTTELÄNGESEN!!!! Jag har nästan glömt bort att jag började på den här bloggen... Skäms... Ska ta nya tag nu - och lägga upp bilder och sprida budskapet att den finns :).

Blev påmind om bloggandet idag genom en annan blogg. Den berörde mig så mycket att jag måste ägna ett helt inlägg åt den, men inte nu. Är inte laddad. Nu ville jag bara tala om att jag är tillbaka.