Idag är det första advent. Genomgrått, 3 plusgrader och fuktigt i luften - julstämningen på topp... Sådana gånger känns det som att man kan hoppa över firandet. Och i år var första gången som jag inte åkte till Östhammar på första advent, fast jag hade möjlighet. Jag har ju låtit bli att åka dit förr, men då pga förhinder, såsom jobb och dylikt. I år orkade jag bara inte. Och så var vi där igår; pappa ville ha Tomas hjälp att stycka en halv gris. Blä.
I övrigt har idag varit rätt trist. Jag har varit på dåligt humör hela dagen i stort sett. Bara en sådan dag. Inget tålamod, ingen ork, ingen vilja. Y har varit supertrotsig och jag har blivit alldeles för arg flera gånger. Och sen får jag så dåligt samvete att det gör ont i mig. När hon kommer och ska kramas och pussas som för att göra mig glad igen. Stackars liten. Jag känner mig usel som mamma en sådan här dag.
Har börjat göra julkorten iallafall. Jag lånade P's värmepistol för embossing och satte igång. Ett par kort blev fel, men jag måste ändå in till stan och köpa fler, så det spelar väl ingen roll.
Den missade resan gnager i mig igen. P facebookade mig igår, samt att hon hade skrivit i resedagboken ett par inlägg. De har det jättebra och hotellet är toppen och vädret är toppen och all inclusive är toppen. Toppen! Men alldeles helt otoppen att vi inte är där - tycker jag. Det känns fortfarande konstigt att de är där, trots att vi är hemma. Surt, sa räven.
Samtidigt finns det bra saker med att vara kvar hemma:
1) Vi får fira alla advent (vilket kan vara mysigt, även om idag var en dålig dag);
2) Vi har fortfarande resan att se fram emot;
3) Vi hinner förbereda och fixa mer här hemma inför jul, samt köpa julklappar i "lugn och ro" (det är aldrig helt lugn och ro när det gäller julklappar);
4) .......
Kan inte komma på fler bra saker just nu. Konstgjord andning. Det suger att vi är hemma - allt annat är lögn.
Ska fortsätta kolla på en dålig film och sticka klart den sabla halskragen. Första advent framför teven: patetiskt när man läser vad alla andra gör.
söndag 29 november 2009
fredag 27 november 2009
Soliga vidder
Idag när vi åt lunch tittade solen fram. Y skrek: "Titta, solen! Ljust!" Det är då man inser hur länge det varit grått ute. Och nu är himlen nästan helt blå, bara lite lätta slöjmoln för tillfället. Vackert!
Igår träffade jag Kompis H för första gången på nästan 1,5 år! Hon befinner sig i Stockholm på jobb och ÄNTLIGEN lyckades vi få till en träff. Fantastiskt! Hon är precis sig lik och fast vi knappt träffats de senaste sex-sju åren så var det som om vi hade setts förra veckan. Det är så underbart med sådana vänner; oavsett hur mycket vatten som än rinner under broarna så förblir de desamma. En kram, ett skratt och sen är man tillbaka där man slutade förra gången. Det gör mig så glad.
Vad är det som gör att relationen till vissa människor är sådan? Det kan inte handla om antalet upplevelser man har tillsammans, för jag har upplevt massor av saker tillsammans med personer som jag sedan länge förlorat kontakten med. Det kan inte vara hur länge man känt varandra, för det stämmer inte heller. Inte heller hur lika man är varandra stämmer. Kan det ha att göra med när i livet man träffade dem? Eller är det så "enkelt" som att det beror på personligheten och kemin?
Sak samma, egentligen. Jag hade supertrevligt med Kompis H igår - 3 timmar av öldrickande, babbel och "catching up". Jag gillar H för att hon är rak, ärlig, rolig, icke-dömande och naturlig. Och en massa andra saker. Jag gillar Kompis H skarpt, helt enkelt! Vi var rörande överens om att det inte ska ta 1,5 år till nästa gång.
Igår bakade jag och Y pepparkakor. Eller, bakade och bakade. Y åt deg - hon har bra smak ungen - och jag gjorde några kakor för sakens skull. Mest var det för att vi skulle göra något tillsammans. Efter 2 veckor tillsammans hemma så börjar vi gå varandra på nerverna! Hoppas, hoppas hon kan gå på dagis nästa vecka.
Jag har också bokat en ny resa. Till Khao Lak i Thailand i mars. Betydligt längre fram än jag hade önskat, men det blev 5000 kr billigare jämfört med billigaste avgång i januari. Då är det svårt att motivera ens en Slösa som jag att man ska ta den dyrare resan. 5000 är ju liksom merparten av fickpengarna! Så nu får jag ge mig till tåls.
I övrigt har jag nästan förlikat mig med att vi inte kom iväg nu. Trist som attan, och jag avundas P & F, men vad ska man göra. Man ska inte gråta över spilld mjölk, säger de ju, så då försöker jag låta bli. Jag hoppas att de har det bra, bara.
Nu har molnen hunnit rulla in igen. Snabbt marscherat. Ylva vill rita en sol.
måndag 23 november 2009
Koppan lever loppan
På ren tonårssvenska: LIVET SUGER FETT!!!
Idag, just nu, skulle vi ha suttit på ett plan till solen tillsammans med P & F. Men det gör vi inte. Vi sitter hemma. Ja, jag och Y iaf; T jobbar som vanligt. Vi sitter hemma för Y är prickig.
Vi vaccinerade oss mot svininfluensan till sist. Y fick vara hemma från dagis sista veckan för att inte bli smittad av något. Vi undvek varuhus och sådana ställen för att verkligen minimera risken för att bli sjuka inför resan. Men så lördags kom de - prickarna. Y har fått vattkoppor.
Ridå.
Sex månaders väntan, planerande och förväntan förvandlades till besvikelse, ilska och tomhet. Vi får inte åka. Inga två veckor på all inclusive-hotell i Egypten tillsammans med goda vänner. Ingen sol, inget bad och inga kulturupplevelser. Inget få visa Y hur man snorklar och titta på fina fiskar och inga vinkvällar på balkongen när livets gåta ska lösas. Allt detta är borta.
Jag hade ingen aning om att man såg så allvarligt på vattkoppor. Jag trodde det var en simpel barnsjukdom och att vi skulle kunna åka iallafall. Men icke. Big no-no. "Ni kan bli nekade att gå ombord på planet", svarade researrangören, "och då har ni redan påbörjat resan och får inte tillbaka några pengar". I det läget chansar man inte. Annars har jag fått många förslag på hur man kan sminka över kopporna i ansiktet och sen åka ändå. Men jag vågade inte. Tänk att stå där med skammen när concealern spricker och flygplanspersonalen upptäcker hur det ligger till. Nej, då biter jag hellre i det sura äpplet och stannar hemma.
Jobbigast är ändå att det ändå är någon som får åka på "vår resa". Den blir ju ändå av, för P & F, men utan oss. Jag hoppas innerligt att de får det bra så klart, men samtidigt finns det en barnslig (mänsklig?) sida av mig som är bitter och avundsjuk. Jag vill inte känna så, men en del av mig önskar att de också hade avbokat och att vi tillsammans hade bokat en ny resa. Förmodligen hade vi fattat samma beslut om situationen hade varit den omvända, men just nu kan jag inte se det. Just nu är det bara synd om MIG och alla borde vara solidariska mot MIG.
Besvikelsen är stor och jag känner mig tom, tom, tom och orkeslös. Som att luften har gått ur mig. Men nu är det dags för nya tag, ny resa. T och jag är inte riktigt överrens där... Jag anser att den nya resan måste vara bättre, medan han anser att vi kan boka om samma resa igen och genomföra den. Här är jag tämligen säker på att jag kommer vinna.
Medan jag resesurfar sitter Y full med koppor och tittar på tv. Hon har ingen aning om det hela, varken vad hennes prickar orsakat eller vad hon missar. Jag vill också vara 2 år och oförstående.
Idag, just nu, skulle vi ha suttit på ett plan till solen tillsammans med P & F. Men det gör vi inte. Vi sitter hemma. Ja, jag och Y iaf; T jobbar som vanligt. Vi sitter hemma för Y är prickig.
Vi vaccinerade oss mot svininfluensan till sist. Y fick vara hemma från dagis sista veckan för att inte bli smittad av något. Vi undvek varuhus och sådana ställen för att verkligen minimera risken för att bli sjuka inför resan. Men så lördags kom de - prickarna. Y har fått vattkoppor.
Ridå.
Sex månaders väntan, planerande och förväntan förvandlades till besvikelse, ilska och tomhet. Vi får inte åka. Inga två veckor på all inclusive-hotell i Egypten tillsammans med goda vänner. Ingen sol, inget bad och inga kulturupplevelser. Inget få visa Y hur man snorklar och titta på fina fiskar och inga vinkvällar på balkongen när livets gåta ska lösas. Allt detta är borta.
Jag hade ingen aning om att man såg så allvarligt på vattkoppor. Jag trodde det var en simpel barnsjukdom och att vi skulle kunna åka iallafall. Men icke. Big no-no. "Ni kan bli nekade att gå ombord på planet", svarade researrangören, "och då har ni redan påbörjat resan och får inte tillbaka några pengar". I det läget chansar man inte. Annars har jag fått många förslag på hur man kan sminka över kopporna i ansiktet och sen åka ändå. Men jag vågade inte. Tänk att stå där med skammen när concealern spricker och flygplanspersonalen upptäcker hur det ligger till. Nej, då biter jag hellre i det sura äpplet och stannar hemma.
Jobbigast är ändå att det ändå är någon som får åka på "vår resa". Den blir ju ändå av, för P & F, men utan oss. Jag hoppas innerligt att de får det bra så klart, men samtidigt finns det en barnslig (mänsklig?) sida av mig som är bitter och avundsjuk. Jag vill inte känna så, men en del av mig önskar att de också hade avbokat och att vi tillsammans hade bokat en ny resa. Förmodligen hade vi fattat samma beslut om situationen hade varit den omvända, men just nu kan jag inte se det. Just nu är det bara synd om MIG och alla borde vara solidariska mot MIG.
Besvikelsen är stor och jag känner mig tom, tom, tom och orkeslös. Som att luften har gått ur mig. Men nu är det dags för nya tag, ny resa. T och jag är inte riktigt överrens där... Jag anser att den nya resan måste vara bättre, medan han anser att vi kan boka om samma resa igen och genomföra den. Här är jag tämligen säker på att jag kommer vinna.
Medan jag resesurfar sitter Y full med koppor och tittar på tv. Hon har ingen aning om det hela, varken vad hennes prickar orsakat eller vad hon missar. Jag vill också vara 2 år och oförstående.
torsdag 12 november 2009
Orättvisa och omänsklighet
Y har en kusin, kusin V. Kusin V har en "egen" blogg - fast kusin V är bara 15 månader, så det är hans mamma som skriver så klart. Vi följer kusin V via hans blogg; jättekul, eftersom vi bor så långt ifrån varandra och endast mycket sällan har möjlighet att träffas. Men på det här sättet får Y en möjlighet att iallafall se sin enda kusin på foto då och då. Fantastiskt med modern teknik!
Kusin V är inte riktigt som alla andra 15-månaders barn, för kusin V har en förmodad hjärnskada, förmodligen orsakad av syrebrist innan födseln och som han förmodligen kommer få leva med hela sitt liv. En av de sorgliga sakerna är att allt är så osäkert och ingen vet. Men kusin V's familj vet VÄLDIGT mycket! De vet hur jobbigt det är att leva med detta, både skadan, ovissheten och oron. De vet att de måste kämpa för sin son VARJE DAG, eftersom han inte själv kan göra det.
Och vi kan följa deras kamp på bloggen. Jag är tacksam för det, för det får mig att inse hur bra jag har det och hur lycklig jag är och vilken tur jag har haft. Man glömmer det så lätt och tar saker för givet och gnäller för småsaker. Jag är expert på att göra en höna av en fjäder och gnälla för småsaker. Det kan alla som känner mig intyga! Men kusin V och hans familj ger mig perspektiv på tillvaron. Vad tusan spelar det för roll om vi är vakna 4 timmar mitt i natten?!?! Vi behöver kämpa mot tröttheten efterföljande dag; kusin V och hans familj kämpar mot allt, varje dag.
Läste idag om hur sjukvården, återigen, bemött dem på ett sätt som är omänskligt och helt oacceptabelt. Med påståenden om tidsbrist och brutna löften. Man undrar om de inte vet vad de gör? De har för f-n med barn att göra!!! Barn som är det värdefullaste vi har! Att säga till en orolig, utmattad men engagerad förälder att "Vi har inte tid att sätta oss in i ditt barns alla undersökningar" borde vara kriminellt. Hur kan man??? Kanske är det då. Det är inte heller okej, men så om det faktiskt är så. Men säg det för f-n på ett mänskligt sätt! Man kan inte göra så: "Vi har inte tid för ditt barn". Så varför är de där?
Bemötandet i vården är ibland skrämmande. Ett butiksbiträde med taskig attityd kan jag ta - jag behöver inte handla just där. Men sjukvårdspersonal med dåligt bemötande - oacceptabelt. Vi lämnar, i extremfallet, över våra liv i deras händer och de har taskig attityd. Om man inte gillar människor borde man kanske inte jobba med dem...eller? Forska, kolla provrör eller vad som helst, men lämna patienterna i fred om du inte gillar dem. Oansvarigt och oetiskt. Upprörande. Idag är jag upprörd för kusin V och hans familj.
Idag ska jag åka på Ålands-kryssning med kompis A. Kan bli hur kul som helst, kan bli kaos om det blåser. Men mest har jag dåligt samvete för att jag åker ifrån Y igen.
Och så den nykomna paniken över svininfluensan och vaccineringen. NU - alldeles för sent - har jag kommit på att vi borde vaccinera oss så att vi inte blir sjuka till/på semestern. Bra jobbat. Lite sent påtänkt. Och nu finns det inget vaccin. Heja mig.
Kusin V är inte riktigt som alla andra 15-månaders barn, för kusin V har en förmodad hjärnskada, förmodligen orsakad av syrebrist innan födseln och som han förmodligen kommer få leva med hela sitt liv. En av de sorgliga sakerna är att allt är så osäkert och ingen vet. Men kusin V's familj vet VÄLDIGT mycket! De vet hur jobbigt det är att leva med detta, både skadan, ovissheten och oron. De vet att de måste kämpa för sin son VARJE DAG, eftersom han inte själv kan göra det.
Och vi kan följa deras kamp på bloggen. Jag är tacksam för det, för det får mig att inse hur bra jag har det och hur lycklig jag är och vilken tur jag har haft. Man glömmer det så lätt och tar saker för givet och gnäller för småsaker. Jag är expert på att göra en höna av en fjäder och gnälla för småsaker. Det kan alla som känner mig intyga! Men kusin V och hans familj ger mig perspektiv på tillvaron. Vad tusan spelar det för roll om vi är vakna 4 timmar mitt i natten?!?! Vi behöver kämpa mot tröttheten efterföljande dag; kusin V och hans familj kämpar mot allt, varje dag.
Läste idag om hur sjukvården, återigen, bemött dem på ett sätt som är omänskligt och helt oacceptabelt. Med påståenden om tidsbrist och brutna löften. Man undrar om de inte vet vad de gör? De har för f-n med barn att göra!!! Barn som är det värdefullaste vi har! Att säga till en orolig, utmattad men engagerad förälder att "Vi har inte tid att sätta oss in i ditt barns alla undersökningar" borde vara kriminellt. Hur kan man??? Kanske är det då. Det är inte heller okej, men så om det faktiskt är så. Men säg det för f-n på ett mänskligt sätt! Man kan inte göra så: "Vi har inte tid för ditt barn". Så varför är de där?
Bemötandet i vården är ibland skrämmande. Ett butiksbiträde med taskig attityd kan jag ta - jag behöver inte handla just där. Men sjukvårdspersonal med dåligt bemötande - oacceptabelt. Vi lämnar, i extremfallet, över våra liv i deras händer och de har taskig attityd. Om man inte gillar människor borde man kanske inte jobba med dem...eller? Forska, kolla provrör eller vad som helst, men lämna patienterna i fred om du inte gillar dem. Oansvarigt och oetiskt. Upprörande. Idag är jag upprörd för kusin V och hans familj.
Idag ska jag åka på Ålands-kryssning med kompis A. Kan bli hur kul som helst, kan bli kaos om det blåser. Men mest har jag dåligt samvete för att jag åker ifrån Y igen.
Och så den nykomna paniken över svininfluensan och vaccineringen. NU - alldeles för sent - har jag kommit på att vi borde vaccinera oss så att vi inte blir sjuka till/på semestern. Bra jobbat. Lite sent påtänkt. Och nu finns det inget vaccin. Heja mig.
söndag 8 november 2009
Perfekt
Var på S & M's bröllopsfest igår. Alldeles förträffligt trevlig tillställning! Otroligt trevligt och intressant folk; det var länge sedan jag förde så givande samtal och diskussioner och det gav mig ännu en kick den här helgen. Ja, festen var helt enkelt mycket lyckad.
Sov på hotell också och det är ju alltid trevligt. Vaknade dock kl 6.30 - den inbyggda väckarklockan slog igång och jag låg och vred mig till 7.30. Sen sov jag som en stock till 9. Sen hotellfrukost och hemfärd. Kom hem till en lycklig Y, som var supernöjd efter ett dygn tillsammans med moster och morbror. Härligt att se! det gör mig lycklig att se att hon tycker om dem så mycket, coh det är underbart att se henne så glad.
Nu är jag såååååå trött. Nästan medvetslös faktiskt... Borde sova sen länge, men P och F var här och pratade lite inför resan. Nu blir det hopp i kojen. Ledig imorgon, har tagit semester för att vara med Y.
En härlig helg - fantastiskt härlig. Just nu är det skönt att vara Philosofia.
Sov på hotell också och det är ju alltid trevligt. Vaknade dock kl 6.30 - den inbyggda väckarklockan slog igång och jag låg och vred mig till 7.30. Sen sov jag som en stock till 9. Sen hotellfrukost och hemfärd. Kom hem till en lycklig Y, som var supernöjd efter ett dygn tillsammans med moster och morbror. Härligt att se! det gör mig lycklig att se att hon tycker om dem så mycket, coh det är underbart att se henne så glad.
Nu är jag såååååå trött. Nästan medvetslös faktiskt... Borde sova sen länge, men P och F var här och pratade lite inför resan. Nu blir det hopp i kojen. Ledig imorgon, har tagit semester för att vara med Y.
En härlig helg - fantastiskt härlig. Just nu är det skönt att vara Philosofia.
lördag 7 november 2009
Pusselbitar i livets meningsbyggande
Ibland faller pusselbitarna på plats. Igår var en sådan dag. En lycklig dag när man finner en liten, liten bit i det som kallas "Meningen med livet". Mitt liv.
Igår var det Lars Winnerbäck som bidrog med en bit. En ganska viktig bit, tror jag. En sådan där bit som gör att ett helt sjok av pusslet faller på plats.
Jag var på konsert. För första gången på 1000 år känns det som. Iallafall 6 eller något. Och då kom det över mig: Jag älskar ju det här! Musiken, stämningen, känslan av att något uppfyller mig med full kraft. Något som gör att jag känner mig lite helare, lite lyckligare, att livet är lite mer perfekt.
Det var underbart. Inte bara för att hans låter är fantastiska - för det är de! - men också för att jag fick tillbaka den där känslan av att jag faktiskt har ett liv. Att jag är en egen person, med egna intressen, egna passioner och ett eget liv. Jag behöver det; jag behöver få vara SOFIA och inte bara mamman, frun, dottern, vännen, arbetskamraten - utan SOFIA! Jag var det igår kväll. För ett par timmar var jag JAG, i min värld, med kroppen och själen uppfylld av allt det vackra.
TACK LASSE!
I morse blev jag lycklig igen: våra vänner K & M fick en son igår kväll och Y's kompis M blev storasyster! En så fantastiskt söt liten varelse, så liten och oförstörd, oskyldig och vacker. Jag glädjs så med dem och fäller en tår av rörelse; tänk att man blir så berörd av nyfödda barn!
Han föddes precis innan Lars äntrade scenen. Det måste vara ett tecken! Han måste heta Lars :)!
Ikväll ska jag också få glädjas med andra, när vi ska på S (samma S som min fantastiska vän i ett tidigare inlägg) och M's bröllopsfest. En glädjefylld helg! Enda smolket i glädjebägaren är att jag knappt hinner träffa Y...
Glädje över livets pussel.
Igår var det Lars Winnerbäck som bidrog med en bit. En ganska viktig bit, tror jag. En sådan där bit som gör att ett helt sjok av pusslet faller på plats.
Jag var på konsert. För första gången på 1000 år känns det som. Iallafall 6 eller något. Och då kom det över mig: Jag älskar ju det här! Musiken, stämningen, känslan av att något uppfyller mig med full kraft. Något som gör att jag känner mig lite helare, lite lyckligare, att livet är lite mer perfekt.
Det var underbart. Inte bara för att hans låter är fantastiska - för det är de! - men också för att jag fick tillbaka den där känslan av att jag faktiskt har ett liv. Att jag är en egen person, med egna intressen, egna passioner och ett eget liv. Jag behöver det; jag behöver få vara SOFIA och inte bara mamman, frun, dottern, vännen, arbetskamraten - utan SOFIA! Jag var det igår kväll. För ett par timmar var jag JAG, i min värld, med kroppen och själen uppfylld av allt det vackra.
TACK LASSE!
I morse blev jag lycklig igen: våra vänner K & M fick en son igår kväll och Y's kompis M blev storasyster! En så fantastiskt söt liten varelse, så liten och oförstörd, oskyldig och vacker. Jag glädjs så med dem och fäller en tår av rörelse; tänk att man blir så berörd av nyfödda barn!
Han föddes precis innan Lars äntrade scenen. Det måste vara ett tecken! Han måste heta Lars :)!
Ikväll ska jag också få glädjas med andra, när vi ska på S (samma S som min fantastiska vän i ett tidigare inlägg) och M's bröllopsfest. En glädjefylld helg! Enda smolket i glädjebägaren är att jag knappt hinner träffa Y...
Glädje över livets pussel.
torsdag 5 november 2009
Sir Väs
Har tappat rösten. Jag har haft ont i halsen sen i söndags, men idag bara försvann rösten helt. Det började på jobbet att jag blev hes och sen har det successivt blivit sämre. Nu kan jag bara väsa fram lite ljud.
Har varit på "syjunta" hos P idag. Inte för att vi sydde så mycket, mera juntande. Fast jag sa ju inte så mycket... Trevligt att träffa lite folk iallafall.
Hämtade en glad och sprallig Lök på dagos idag! Hon var superglad att se mig och ville gå hem. Fast hon ville också visa vad de hade gjort: handavtryck i svart och vitt. Jättefina! Och hon förklarade glatt vad de gjort: "tycka, tycka hand". Mitt älskade lilla stora troll.
När vi kom hem frågade hon efter mormor. Hon sov här i natt och Y tyckte att hon skulle vara här idag också. Igår kväll var det bara mormor som fick lägga henne! Knasbollen.
Imorgon är det dags för konsert, Lars Winnerbäck. Det ska bli kul! Tillsammans med syrran, H och P. Idag hade han ställt in konserten, men tydligen ska de i helgen genomföras.
Tja... Uppenbarligen har jag inte så mycket att säga. Orkar inte iallafall; det är alldeles för sent och jag borde sova sen länge. Så får halsen vila också.
Har varit på "syjunta" hos P idag. Inte för att vi sydde så mycket, mera juntande. Fast jag sa ju inte så mycket... Trevligt att träffa lite folk iallafall.
Hämtade en glad och sprallig Lök på dagos idag! Hon var superglad att se mig och ville gå hem. Fast hon ville också visa vad de hade gjort: handavtryck i svart och vitt. Jättefina! Och hon förklarade glatt vad de gjort: "tycka, tycka hand". Mitt älskade lilla stora troll.
När vi kom hem frågade hon efter mormor. Hon sov här i natt och Y tyckte att hon skulle vara här idag också. Igår kväll var det bara mormor som fick lägga henne! Knasbollen.
Imorgon är det dags för konsert, Lars Winnerbäck. Det ska bli kul! Tillsammans med syrran, H och P. Idag hade han ställt in konserten, men tydligen ska de i helgen genomföras.
Tja... Uppenbarligen har jag inte så mycket att säga. Orkar inte iallafall; det är alldeles för sent och jag borde sova sen länge. Så får halsen vila också.
onsdag 4 november 2009
Svarta barn
Härom dagen var jag på stan och skulle köpa strumpbyxor till Y. Ett otyg till klädesplagg, men trots allt ganska praktiskt nu när kylan kommer. Röda och svarta ville jag ha, för att det matchar de kjolar som hon fått på sistone. Jaha, vad finner jag?
Röda: med hjärtan, stickade mönster och/eller glitter. Så med andra ord skulle mitt barn se ut som en levande juldekoration i dem. Nej tack. Inga röda.
Svarta: non-existent!!! Jo, jag hittade ett par...glittriga. Jippi... Till sist, på Åhléns, hittade jag ett par helt vanliga svarta strumpbyxor i storlek 86/92.
Tydligen ska man inte ha svarta strumpbyxor före tonåren. Jag sa till kassörskan att de var de enda i hela stan som saluförde detta, och hon blev lika förvånad som jag. Det verkar som att små flickor endast bör iklädas:
- rosa
- lila (f ö min hatfärg)
- glittrigt
- söta mönster (hjärtna, prickar, blommor etc)
- äckliga kommersiella seriefigurer á la Hello Kitty.
Rys! Nej, tacka vet jag affärer som har mer unisex-mode för barn. Modelmini i Ö-h t ex. Visst har de "flick- och pojkkläder", men inte på samma utstuderade vis som de stora kedjorna. Det är fasiken värt att betala mer för kläderna, bara man slipper fåniga katter, glitter och tjafs.
Men missförstå mig inte! Jag älskar rosa och både Y och jag har rosa kläder. Det som stör mig är det enkelriktade sortimentet i butikerna. Och skyltarna i taket: "Flick" och "pojk". Vad f*n - är föräldrar fullkomliga idioter som inte själva kan tänka vad de vill ha för kläder till sina barn?
Idag fick Y huvudsakligen svarta kläder! Med en söt liten kjol...
tips: www.modelmini.se
tisdag 3 november 2009
Ett mamma-hjärta
Vi har haft det busenkelt och oförskämt bra. Ja, på alla möjliga plan (vi har mat på bordet, tak över huvudet, jobb, är friska, har ett friskt och starkt barn....), men just nu syftar jag på dagis.
Y började på förskolan i augusti och det har gått så bra. När jag lämnat henne på morgonen har hon sprungit in till de andra barnen och knappt orkat ropa "Hejdå mamma!" innan hon försvunnit till sina nya kompisar. Vi har varit enormt tacksamma över det - speciellt jag, eftersom det är jag som lämnar 100 av 100 gånger. Samtidigt har vi varit medvetna om att det kommer att förändras. Och om vi inte hade varit det, så hade vi blivit det av alla andra (avundsjuka?) föräldrar som så snällt sagt att: "Det kommer en dag när det blir svårt för er också". Jo tack, vi förstår det! Men låt oss för f-n glädjas så länge det går bra!
Nu har alla dessa kloka och erfarna föräldrar fått rätt (och vi också, eftersom vi visste att det skulle bli så här): lämningarna är en mardröm. Det börjar redan på morgonen, så snart Y blir medveten om att vi ska till dagis. Gnäll, krångel, "ska bara". Hon vill till dagis - det är inte problemet - men hon (tror jag) krånglar för att skjuta på separationen.
Väl på dagis går hon glatt in, klär av sig och - börjar klänga, gnälla och gråta. Hon klamrar sig fast vid mig och fröknarna får slita henne ifrån mig. Tårarna rinner och hon verkligen gråter. "Mamma, hom (=kom)". Hon vill vara där, men bara om jag är där med henne. Så måste man gå. Med gråten i halsen och ett falskt leende på läpparna. Vinka i fönstret som om det vore den underbaraste av dagar. Och man känner sig usel, usel, usel och falsk.
Jag vet att det går över ganska fort sen, men det blöder och gör så ont, så ont i ett mamma-hjärta...
Y började på förskolan i augusti och det har gått så bra. När jag lämnat henne på morgonen har hon sprungit in till de andra barnen och knappt orkat ropa "Hejdå mamma!" innan hon försvunnit till sina nya kompisar. Vi har varit enormt tacksamma över det - speciellt jag, eftersom det är jag som lämnar 100 av 100 gånger. Samtidigt har vi varit medvetna om att det kommer att förändras. Och om vi inte hade varit det, så hade vi blivit det av alla andra (avundsjuka?) föräldrar som så snällt sagt att: "Det kommer en dag när det blir svårt för er också". Jo tack, vi förstår det! Men låt oss för f-n glädjas så länge det går bra!
Nu har alla dessa kloka och erfarna föräldrar fått rätt (och vi också, eftersom vi visste att det skulle bli så här): lämningarna är en mardröm. Det börjar redan på morgonen, så snart Y blir medveten om att vi ska till dagis. Gnäll, krångel, "ska bara". Hon vill till dagis - det är inte problemet - men hon (tror jag) krånglar för att skjuta på separationen.
Väl på dagis går hon glatt in, klär av sig och - börjar klänga, gnälla och gråta. Hon klamrar sig fast vid mig och fröknarna får slita henne ifrån mig. Tårarna rinner och hon verkligen gråter. "Mamma, hom (=kom)". Hon vill vara där, men bara om jag är där med henne. Så måste man gå. Med gråten i halsen och ett falskt leende på läpparna. Vinka i fönstret som om det vore den underbaraste av dagar. Och man känner sig usel, usel, usel och falsk.
Jag vet att det går över ganska fort sen, men det blöder och gör så ont, så ont i ett mamma-hjärta...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)