Ett mamma-hjärta

Vi har haft det busenkelt och oförskämt bra. Ja, på alla möjliga plan (vi har mat på bordet, tak över huvudet, jobb, är friska, har ett friskt och starkt barn....), men just nu syftar jag på dagis.

Y började på förskolan i augusti och det har gått så bra. När jag lämnat henne på morgonen har hon sprungit in till de andra barnen och knappt orkat ropa "Hejdå mamma!" innan hon försvunnit till sina nya kompisar. Vi har varit enormt tacksamma över det - speciellt jag, eftersom det är jag som lämnar 100 av 100 gånger. Samtidigt har vi varit medvetna om att det kommer att förändras. Och om vi inte hade varit det, så hade vi blivit det av alla andra (avundsjuka?) föräldrar som så snällt sagt att: "Det kommer en dag när det blir svårt för er också". Jo tack, vi förstår det! Men låt oss för f-n glädjas så länge det går bra!

Nu har alla dessa kloka och erfarna föräldrar fått rätt (och vi också, eftersom vi visste att det skulle bli så här): lämningarna är en mardröm. Det börjar redan på morgonen, så snart Y blir medveten om att vi ska till dagis. Gnäll, krångel, "ska bara". Hon vill till dagis - det är inte problemet - men hon (tror jag) krånglar för att skjuta på separationen.
Väl på dagis går hon glatt in, klär av sig och - börjar klänga, gnälla och gråta. Hon klamrar sig fast vid mig och fröknarna får slita henne ifrån mig. Tårarna rinner och hon verkligen gråter. "Mamma, hom (=kom)". Hon vill vara där, men bara om jag är där med henne. Så måste man gå. Med gråten i halsen och ett falskt leende på läpparna. Vinka i fönstret som om det vore den underbaraste av dagar. Och man känner sig usel, usel, usel och falsk.

Jag vet att det går över ganska fort sen, men det blöder och gör så ont, så ont i ett mamma-hjärta...