Koppan lever loppan

På ren tonårssvenska: LIVET SUGER FETT!!!

Idag, just nu, skulle vi ha suttit på ett plan till solen tillsammans med P & F. Men det gör vi inte. Vi sitter hemma. Ja, jag och Y iaf; T jobbar som vanligt. Vi sitter hemma för Y är prickig.

Vi vaccinerade oss mot svininfluensan till sist. Y fick vara hemma från dagis sista veckan för att inte bli smittad av något. Vi undvek varuhus och sådana ställen för att verkligen minimera risken för att bli sjuka inför resan. Men så lördags kom de - prickarna. Y har fått vattkoppor.

Ridå.

Sex månaders väntan, planerande och förväntan förvandlades till besvikelse, ilska och tomhet. Vi får inte åka. Inga två veckor på all inclusive-hotell i Egypten tillsammans med goda vänner. Ingen sol, inget bad och inga kulturupplevelser. Inget få visa Y hur man snorklar och titta på fina fiskar och inga vinkvällar på balkongen när livets gåta ska lösas. Allt detta är borta.

Jag hade ingen aning om att man såg så allvarligt på vattkoppor. Jag trodde det var en simpel barnsjukdom och att vi skulle kunna åka iallafall. Men icke. Big no-no. "Ni kan bli nekade att gå ombord på planet", svarade researrangören, "och då har ni redan påbörjat resan och får inte tillbaka några pengar". I det läget chansar man inte. Annars har jag fått många förslag på hur man kan sminka över kopporna i ansiktet och sen åka ändå. Men jag vågade inte. Tänk att stå där med skammen när concealern spricker och flygplanspersonalen upptäcker hur det ligger till. Nej, då biter jag hellre i det sura äpplet och stannar hemma.

Jobbigast är ändå att det ändå är någon som får åka på "vår resa". Den blir ju ändå av, för P & F, men utan oss. Jag hoppas innerligt att de får det bra så klart, men samtidigt finns det en barnslig (mänsklig?) sida av mig som är bitter och avundsjuk. Jag vill inte känna så, men en del av mig önskar att de också hade avbokat och att vi tillsammans hade bokat en ny resa. Förmodligen hade vi fattat samma beslut om situationen hade varit den omvända, men just nu kan jag inte se det. Just nu är det bara synd om MIG och alla borde vara solidariska mot MIG.

Besvikelsen är stor och jag känner mig tom, tom, tom och orkeslös. Som att luften har gått ur mig. Men nu är det dags för nya tag, ny resa. T och jag är inte riktigt överrens där... Jag anser att den nya resan måste vara bättre, medan han anser att vi kan boka om samma resa igen och genomföra den. Här är jag tämligen säker på att jag kommer vinna.

Medan jag resesurfar sitter Y full med koppor och tittar på tv. Hon har ingen aning om det hela, varken vad hennes prickar orsakat eller vad hon missar. Jag vill också vara 2 år och oförstående.