Pusselbitar i livets meningsbyggande

Ibland faller pusselbitarna på plats. Igår var en sådan dag. En lycklig dag när man finner en liten, liten bit i det som kallas "Meningen med livet". Mitt liv.

Igår var det Lars Winnerbäck som bidrog med en bit. En ganska viktig bit, tror jag. En sådan där bit som gör att ett helt sjok av pusslet faller på plats.
Jag var på konsert. För första gången på 1000 år känns det som. Iallafall 6 eller något. Och då kom det över mig: Jag älskar ju det här! Musiken, stämningen, känslan av att något uppfyller mig med full kraft. Något som gör att jag känner mig lite helare, lite lyckligare, att livet är lite mer perfekt.

Det var underbart. Inte bara för att hans låter är fantastiska - för det är de! - men också för att jag fick tillbaka den där känslan av att jag faktiskt har ett liv. Att jag är en egen person, med egna intressen, egna passioner och ett eget liv. Jag behöver det; jag behöver få vara SOFIA och inte bara mamman, frun, dottern, vännen, arbetskamraten - utan SOFIA! Jag var det igår kväll. För ett par timmar var jag JAG, i min värld, med kroppen och själen uppfylld av allt det vackra.

TACK LASSE!

I morse blev jag lycklig igen: våra vänner K & M fick en son igår kväll och Y's kompis M blev storasyster! En så fantastiskt söt liten varelse, så liten och oförstörd, oskyldig och vacker. Jag glädjs så med dem och fäller en tår av rörelse; tänk att man blir så berörd av nyfödda barn!

Han föddes precis innan Lars äntrade scenen. Det måste vara ett tecken! Han måste heta Lars :)!

Ikväll ska jag också få glädjas med andra, när vi ska på S (samma S som min fantastiska vän i ett tidigare inlägg) och M's bröllopsfest. En glädjefylld helg! Enda smolket i glädjebägaren är att jag knappt hinner träffa Y...

Glädje över livets pussel.