Idag när vi åt lunch tittade solen fram. Y skrek: "Titta, solen! Ljust!" Det är då man inser hur länge det varit grått ute. Och nu är himlen nästan helt blå, bara lite lätta slöjmoln för tillfället. Vackert!
Igår träffade jag Kompis H för första gången på nästan 1,5 år! Hon befinner sig i Stockholm på jobb och ÄNTLIGEN lyckades vi få till en träff. Fantastiskt! Hon är precis sig lik och fast vi knappt träffats de senaste sex-sju åren så var det som om vi hade setts förra veckan. Det är så underbart med sådana vänner; oavsett hur mycket vatten som än rinner under broarna så förblir de desamma. En kram, ett skratt och sen är man tillbaka där man slutade förra gången. Det gör mig så glad.
Vad är det som gör att relationen till vissa människor är sådan? Det kan inte handla om antalet upplevelser man har tillsammans, för jag har upplevt massor av saker tillsammans med personer som jag sedan länge förlorat kontakten med. Det kan inte vara hur länge man känt varandra, för det stämmer inte heller. Inte heller hur lika man är varandra stämmer. Kan det ha att göra med när i livet man träffade dem? Eller är det så "enkelt" som att det beror på personligheten och kemin?
Sak samma, egentligen. Jag hade supertrevligt med Kompis H igår - 3 timmar av öldrickande, babbel och "catching up". Jag gillar H för att hon är rak, ärlig, rolig, icke-dömande och naturlig. Och en massa andra saker. Jag gillar Kompis H skarpt, helt enkelt! Vi var rörande överens om att det inte ska ta 1,5 år till nästa gång.
Igår bakade jag och Y pepparkakor. Eller, bakade och bakade. Y åt deg - hon har bra smak ungen - och jag gjorde några kakor för sakens skull. Mest var det för att vi skulle göra något tillsammans. Efter 2 veckor tillsammans hemma så börjar vi gå varandra på nerverna! Hoppas, hoppas hon kan gå på dagis nästa vecka.
Jag har också bokat en ny resa. Till Khao Lak i Thailand i mars. Betydligt längre fram än jag hade önskat, men det blev 5000 kr billigare jämfört med billigaste avgång i januari. Då är det svårt att motivera ens en Slösa som jag att man ska ta den dyrare resan. 5000 är ju liksom merparten av fickpengarna! Så nu får jag ge mig till tåls.
I övrigt har jag nästan förlikat mig med att vi inte kom iväg nu. Trist som attan, och jag avundas P & F, men vad ska man göra. Man ska inte gråta över spilld mjölk, säger de ju, så då försöker jag låta bli. Jag hoppas att de har det bra, bara.
Nu har molnen hunnit rulla in igen. Snabbt marscherat. Ylva vill rita en sol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar