Pengar, pengar, pengar

Jag hatar pengar! Förmodligen för att jag aldrig har tillräckligt...

Varje månad när lönen kommer så tror jag att den här gången kommer det bli lite över, typ lagom för att kunna unna mig något. Köpa skor, kläder, åka någonstans. Men nej. Samma sak varje månad; man lägger in räkningarna i sina kolumner och ser "det-som-blir-över"-summan minska tusenlapp för tusenlapp. Samma känsla varje månad; det knyter sig i magen och jag vill bara skrika rakt ut. Helst av allt vill jag skrika:

JÄVLA SKITHUS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det slukar pengar som en orm slukar en mus och jag är så less på det. Inte bara huset i sig, utan också allt det för med sig; försäkringar, sopor, el, vatten, telefon... Ja, vissa saker betalar man väl i lägenhet också, men inte så här mycket.

Jag som inte ens vill bo i hus! Åtminstone inte till det här priset. Är det värt att ha en klump i magen och vara livrädd för vad som händer om räntan går upp? Nope, inte för mig.

Inte känns det heller bättre att jag just beställt proteinpulver för 470 kr och betalat en disputationsfest för 400 kr. Just sådant som jag vill kunna unna mig. Jag förmodar att de snygga träningslinnena från 'Better Bodies' får vänta ett tag. Tur att jag inte beställde dem också!

Nu ska jag sova. Har varit jättetrött hela dagen och planerade att sova tidigt. Nu har jag fastnat vid datorn sen ett par timmar... Sprang ju Vårruset igår och känner mig fysiskt mör idag! Knät gör ont som attan iallafall.

Nu lägger datorn snart av pga batteribrist :).

Kycklinglår

...är vad jag har!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

För några veckor sedan (kanske en månad...) sprang jag intervaller i backe och någon dag senare på crosstrainern. Det slutade med överansträngda lårmuskler och jag kunde knappt gå på en och en halv vecka. Nu har det varit bra ett par veckor och jag har verkligen försökt mjukstarta. En joggingrunda i lördags, intervaller i tisdags och styrka igår. Och LUGNT - inte i vansinnestempo som jag brukar.

Idag var det dags för intervaller igen, i backe. Det gick ju bra härom dagen, så jagg funderade inte mer på det. Första ruschen gick bra. Under den andra kände jag något litet i låret, men ignorerade. Tredje: fan, det gör ont! Fjärde: SHIT, snart smäller den igen! Femte: gick inte mer... Förmodligen tog jag i för mycket under den andra ruschen och då gjorde muskeln sig påmind: -"Snälla, du har faktiskt lovat att ta det lugnt!!!!!"

Nu är jag deppig igen. Jag vill faktiskt nästan gråta. Vad fan ska jag träna nu då??? Jag kommer ju aldrig igång på det här sättet. Okej, styrketräning för överkroppen, men hur kul är det 4 gånger i veckan? Kanske är det bara att inse att intervaller inte är för mig? Men det vore ju självaste satan om det är så. Jag får helt enkelt fråga världens snällaste Marie om hon har tips - igen...

Håller på och ska beställa proteinpulver också. Känns oerhört seriöst ;). Men jag tror att jag får i mig för lite näring efter träningen, av lathet. Ska försöka göra en liten satsning på maten också; inget extremt (inga metoder eller dieter), men bara lägga om intaget lite och tänka på vad jag stoppar i mig. Har slarvat en hel del på sistone.

Nu ska jag sura i soffan med en kopp kaffe, tror jag...

Så trött

är jag efter denna dag. Jag blev så klart arg på personalmötet idag, precis som jag förutspådde, och ledsnade på alla och mig själv. På eftermiddagen fick jag vara på avdelningen och det var rätt skönt; även om killarna är knäppa, så är de nästan bättre än vissa kollegor.

Y var också jättetrött när jag hämtade henne på dagis. Hon sover redan och jag tänker också gå och knyta mig snart.

Idag blir det ingen träning iallafall. Sprang intervaller i backe igår, men det gick sådär. Backen var för kort, så det blev lite konstigt. Hade ju kunnat springa fler gånger förstås, men jag pallade inte mentalt. Imorgon blir det nog ett nytt försök, men i en annan backe.

Nu ska jag ta mig något att äta. Vi gjorde ugnspannakaka till middag och det står man sig inte så bra på.

Just det: Pavan har opererat bort sitt sår idag också. Han är nu trött och omplåstrad, men förhoppningsvis blir det bra.

tiden rusar förbi...

...och jag hinner inte fasen inte med!

Inte bara timmarna och dagarna, utan veckor och månader bara försvinner i backspegeln. Är det så livet ska vara? Ska man vara så stressad att man inte hinner njuta av tiden??? För tiden går inte fort pga att jag gör så mycket kul. Nej, för det mesta är det bara vardagstrista saker som fyller min tid: jobb, hemmet, handla och sådant. Jag vill ha mer kul och glamour i mitt liv!!!

Jag jobbade sent igår och börjar snart igen. En dag med personalmöte = Soffan blir arg och irriterad och kommer hem som ett åskmoln. Jag hatar våra möten; de är skit och jag blir ALLTID (ofelbart) på dåligt humör. Igår hann jag bara till jobbet och fick åka igen: en permission som jag visst varit med och sökt, men som jag hade glömt bort... Var irriterad på jouren som lägger över arbetsuppgifter på mig och sätter sig själv och spelar kort. Om jag utförde uppgiften? No way in hell!

Ska kramas lite med Y innan vi åker. Idag kramade hon om mina ben i badrummet och sa "Jag älskar dig" för första gången :). Då är livet underbart!!!

2 maj

..och jag är ta mig tusan fortfarande baktrött sedan Valborg... Man känner sig inte så rutinerad...

Kvällen var trevlig och kul och känslosam. Många tårar och djupa samtal om känslor och besvikelser. Men också mycket skratt och glädjeyttringar. Det är härligt att ha människor omkring sig som man kan ha det så med!
Vi lyckades också ta ett par steg närmare vår resa till hösten. Vi har nu bestämt en helg i september och begränsat antalet resmål att välja mellan till tre. Åh, vad jag hoppas att det blir av!!!

Igår och idag har jag gått på lågvarv och har inte mycket att förtälja. Åkt fram och tillbaka till Väsby för att hämta bilen. Kollat nya trädgårdsmöbler, utan att hitta några bra. Kollat resor. Softat. Ja, inte så många knop.

Ska kasta mig på kudden, läsa ett par rader och sen sova! Får besök av Y's kompis M med familj imorgon förmiddag, så jag behöver röja undan lite här hemma på morgonen. På kvällen ska vi till syrran, som fyller år.

Garvar åt politikerna på tv. De försöker verka tuffa och sarkastiska, men framstår som töntiga i mina ögon. Suck, vart är vi på väg?

Nedlåtande...

...personer finns det gott om. Och jag är trött på dem. Varför kan inte folk bara acceptera att andra (dvs jag) inte är som de och därmed heller inte lägga någon värdering i det?

Jag har de senaste dagarna fått höra så mycket nedlåtande saker om vissa företeelser som jag uppskattar. Det stör mig generellt. En sak som i synnerhet stör mig är folks ständiga tyckande om kroglivet:

Jag gillar krogen. Punkt. Jag gillar miljön, jag gillar alkoholhaltiga drycker och jag gillar att umgås på det sättet. Är det okej? Enligt många - Ja. Enligt ännu fler (av folk i min närhet) - Absolut inte. Man ser ner på folk (= mig) för att jag gillar det. Är det okej att vara nedlåtande mot folk som gillar kroglivet? Ja, tydligen.

Ofta får jag höra kommentarer som: "Nej, DET har jag ledsnat på för länge sen" eller "Nehej du, det är inget jag tycker är speciellt kul" eller "Nämen, det stadiet är väl ändå förbi". Vaddå stadium??? Då måste folk som bor i andra delar av världen, med en mer utbredd krogkultur, konstant befinna sig i ett barnsligare stadium? Eller? Varför kan jag inte få tycka om det? Jag hånar väl inte folk som gillar att umgås i ridklubbar, eller syjuntor, eller annat som inte faller mig i smaken?

Varför kan folk inte bara låta bli att vara nedlåtande?

Nu bär det nog av!

Det verkar som resan blir av iallafall! Nu är vi typ friska allihop och väskorna packade. Så ikväll bär det av - mot solen och värmen!

Jag inser att jag är dålig på att blogga med någon större frekvens. Kanske blir det skärpning när jag kommer hem; med lite solbränna och ny energi så kanske det är lättare att resa sig ur soffan och skriva några rader. Vi får hoppas på det. De senaste veckorna har det mest handlat om sjukdomar - och rädslan för nya inför resan. Svårt att koppla av samtidigt som man hela tiden är på spänn inför nya symtom.

Under resan kommer jag nog mest skriva på Resdagboken, om det finns enkel tillgång till dator. Kanske lite bilder, kanske inte. Personer som jag har mailadresser till finns inlagda och får uppdateringar via mail när jag har skrivit något.

Nu hoppas jag att jag inte ska sitta vid just min dator, vid mitt köksbord förrän om två veckor och två dagar! Färsk frukt till frukost, ingen disk och lata dagar på stranden är det som hägrar!

Jag hoppar från en bro...

...om vi inte kommer iväg till THailand nästa söndag! Och just nu ser det mörkt ut.

Y har 38,8 i feber, hostar och snorar. Förmodligen samma skit som sist. Jag orkar bara inte. Faktiskt - jag orkar inte. När jag tempat henne nu på kvällen och upptäckte att hon hade feber så började jag gråta. Dels för hennes skull, dels för min egen. Ego-morsan.

Jag tycker självklart så synd om henne som aldrig får känna sig frisk. Det var så härligt att se henne de dagarna efter penicillin-kuren; så pigg, glad och lekfull som hon var då har jag inte sett henne på månader. Och så tillbaka till dagis. Och så sitter vi här igen.

Vad är det för fel??? Är det verkligen inte meningen att vi ska få åka på semester? Vad är det livet försöker säga mig? Om vi inte kommer iväg den här gången måste jag tro att det finns en djupare mening med det hela; det är inte möjligt att det är slumpen.

Åh, jag orkar inte vara orolig igen. Jag orkar bara inte. Även om jag fortfarande vet att det finns större problem i världen.

Tomt

Jag saknar mormor...

Jag saknar henne så mycket så det kväver mig.

Jag saknar mormor...

Trogna vänner

Idag slogs jag av att ingen har evigt liv. Inte ens hundar.

För dem som inte vet så kom Pavan (Pavarotti) till oss av en slump. Vi hade en missbrukare boende hos oss och han fick Pavan av sin syster i julklapp. Knappt en månad senare var killen död och kvar fanns Pavan. Systern ville inte ha honom tillbaka och sa att i så fall skulle han avlivas. HALLÅ! Pavan hade förföljt mig sen den dagen han flyttade in hos oss och jag var kär ;). Så han stannade. Då var han 3,5 år. Till sommaren blir han 10.

Pavan är nog världens snällaste hund. Man skulle nog kunna plocka ut hans ögon utan att han skulle protestera! Barn kan klättra på honom, peta honom i munnen och dra i hans öron. Numera blir han lite irriterad, men aldrig har han gjort något mot någon.

Sedan Y kom har dock Pavan blivit mer än lovligt osidosatt. Promenaderna har blivit kortare, lekstunderna avsevärt färre och han får inte längre sova i vår säng. Mitt samvete svider varje dag och jag vill banka skiten ur mig själv för att vi försummar honom så mycket. Jag ser hans hoppfulla ögon ibland när man klär på sig: "Ska vi gå ut och leka, matte?". Ibland är det så och då flyger han fram som den lyckligaste hundvalpen i världen.

Mitt löfte till mig själv är nu att ta bättre hand om Pavan framöver. Jag tror inte att han har alltför lång tid kvar; lederna börjar bli skröppliga och veterinären säger att epilepsin sliter på hjärtat. Från och med nu ska jag gå ut mer med honom, på vägar han gillar. Jag ska leka mer med honom, både inne och ute. I sommar (om han fortfarande finns hos oss då) ska vi åka och bada så ofta vi bara kan. Han kommer inte få sova i vår säng, men jag ska ibland sova i gästsängen med honom :).

Varför försummar vi så ofta de trognaste av vänner, både de med 2 och 4 ben?

Snäll - dum - elak - oproffessionell...

...är omdömen jag fått på jobbet den senaste veckan! Ibland blir man smickrad och ibland kan man bara skratta. Oproffessionell var jag för att jag var bestämd och omöjlig att beveka. Så oproffsigt av mig ;)!

Den här arbetsveckan är över iallafall. Ibland undrar jag hur jag lyckas få ihop mina timmar, men jag får väl det. Kan inte påstå att jag klagar; ju mindre man är där desto bättre, för då hinner man ju med roliga saker!

Roligt förresten - när har man det? För andra veckan i rad blir fredagens utgång inställd. Fast imorgon var det lika bra; skulle ha träffat P i Stockholm, men logistiken är alltid ett problem. Och vart ska man sova om man sover över? Det är ju inte riktigt som att ekonomin tillåter hotellövernattningar för skojs skull.
Men jag får väl hitta på något annat. Vad vet jag inte, eller med vem, men om inte annat får man väl köpa några öl och sitta hemma själv ;).

Ikväll ska jag på syjunta hos granne P. Är, som vanligt, trött och i det närmaste yrande, men jag får väl gå dit den här gången. Y och jag är hemma själva till typ kl 19.30 då T är på kurs. Vi har fuskat med korv och pulvermos till middag (hon åt som en häst!) och hon har redan tagit på pyjamasen. Nu myser vi framför tv'n. Imorgon SKA jag träna på gymmet!

Funderingar under promenad

Jag var ute och gick idag efter att jag lämnat Y på dagis (för första gången på 2 veckor - hon var glad). Jag gick inte så långt, men jag insåg att man hinner fundera en hel del; det finns ju inget annat att göra och inget som distraherar, utan man får faktiskt vara ifred med sina tankar! Jag lyssnar ju inte ens på musik när jag går, eftersom jag då tror att jag kommer bli överfallen av någon som jag inte hör... Knäpp är man iallafall.

Idag funderade jag över:

- folks förutfattade meningar;
- OS;
- fördelningen av tid;
- mat (jag var hungrig...)

Angående OS behöver jag egentligen bara säga att jag inte förstår hysterin. Visst, idrott kan vara kul, men hur kul är det när hälften av alla statusuppdateringar på Facebook handlar om OS-guldets vara eller icke? Själv försökte jag se damernas skidskytte i lördags (för att göra T sällskap), men jag somnade.

Med förutfattade meningar så funderade jag en del över något som en person sagt om bostadsområdet vi bor i. Jag har vid ett par tillfällen sett henne "dissa" vårt område i sin blogg, där hon omnämner det som "Nybygget" och att hon aldrig skulle kunna bo här. Hon bor ca 150 m längre bort, men i ett gammalt hus.
Till en början blev jag provocerad av det hon skrev; vad är det för fel på det här då, och skulle deras ställe vara så mycket bättre? Sen insåg jag att jag för inte alltför länge sen sa exakt samma sak. Jag skulle ALDRIG bo i ett sådant här område, där man bor på varandra och ser vad grannen äter till middag. Hm, skrattar bäst som skrattar sist...
Först när vi flyttat hit insåg jag egentligen fördelarna med det (även om jag ibland = ofta saknar stan sjuuuuukt mycket). Ja, man bor nära varandra, men det är ju också en enorm trygghet! Jag har inget emot att grannen ser mig när jag är hemma, eftersom det då också betyder att han ser om någon kommer hit när jag inte är det. Vi har också träffat härliga människor - och mindre härliga - och fått fler att umgås med utan att behöva åka så långt. Och så kan man låna saker av varandra ;).
Så, ja, man bor tätt och det blir lite tävling om vem som har finast, men om man håller sig utanför det och barar ägnar sig åt de och det man själv gillar, så är det helt okej. Och så slipper vi kalla golv!

Tidsfördelning: Är det meningen att man ska spendera mer tid på jobbet än med sina barn? Varför har vi styrt världen i den riktningen? Jag jobbar 75% men skulle mer än gärna gå ner på 50% igen. Då har jag ändå förmånen att jobba oregelbundna arbetstider, vilket i praktiken innebär att jag har mer tid hemma med Y. Men så ser jag dem som lämnar tidigt på dagis och kommer hem någon timme innan barnen ska sova. Jag vet att de inte VILL ha det så, men många måste och mår dåligt över det. Varför är vi så inriktade på materiell lycka?

Tv'n är knas... Funkar inte...

Bra och skit

Har just kommit hem från jobbet - 13,5 timmar senare... Jag önskar att cheferna kunde inse att våra helgpass är liiiite för långa; man känner sig som en överkörd tomat när man kommer hem. Sen undrar de varför ingen bokar helgpassen. Kanske de skulle ta och prova själva, så får de se hur enkelt det är.

Dagen har varit både bra och dålig. Faktiskt väldigt bra stämning på avdelningen och vi har försökt ha en del kul. Smolket i glädjebägaren var att vi fick ta en avskiljning; aldrig roligt att durka någon, men ibland är det nödvändigt. Sen var det toppenlugnt på avdelningen hela kvällen och jag kunde ärligt tacka killarna för en strålande bra dag. All cred till de som skötte sig.

Har i övrigt inte gjort något annat. Hur ska man ens hinna tänka när man är så många timmar på jobbet. Igår tänkte jag mycket på Y's kusin V. Han mår visst sämre igen och de är riktigt oroliga, ledsna och förtvivlade. Vem skulle inte vara det? Jag lider med dem och det skär i hjärtat att tänka på lilla oskyldiga V. Han som inte ens fått en chans att riktigt börja leva. Och hans föräldrar som bara borde få stanna upp och njuta av sin prins. Livet är inte rättvist.

Liten blir stor

Jag fick nyss ett tydligt tecken på att Y börjar bli stor. Med ett leende tittar hon på mig och säger:

"Mamma bajskorv"

Vad säger man? Jag skrattade gott och blev lite tårögd. Min lilla Lök har liksom fattat grejen! Usch, vart tar tiden vägen?

Sjukt, sa räven

Ååååååh, vad jag är less! Jag är less på att vi bara är sjuka! Y är fortfarande krasslig och igår bar det av till läkaren igen. Då hade hon åter haft 40 graders feber på natten och jag ringde barnakuten (INTE 1177!) för att rådgöra. Hon hänvisade oss till husläkaren pga köerna på akuten. Mycket motvilligt gick jag med på detta och ringde för att få en tid på morgonen. Vid lunch fanns det en lucka.

Hör och häpna, men den här gången hittade de faktiskt något! Öroninflammation och rossel i luftvägarna. Så äntligen fick vi penicillinet som jag tjatat om i månader! Inte för att jag tycker att man ska använda penicillin som godis, men NÅGON gång kan man väl ta till det, t ex när man är sjuk? Men men, nu fick vi det iallafall. Y's första penicillinkur. Idag mår hon bättre... Förmodligen inte pga penicillinet, men jag är glad för det lilla.

Igår fick jag också författa ett ilsket och ironiskt mail till styrelsen för samfälligheten här på gatan. Det hela gällde snöröjningen, som jag klagat på, och de hade mailat inbördes och ironiserat över saker jag sagt. Eftersom detta kom fram till mig via en solidarisk och trevlig granne, så besvarade jag det med ett långt mail. Nu har jag säkert ovänner på gatan, men vem bryr sig. De ska inte tjafsa med mig; iallafall inte bakom min rygg. Har ni något att säga så kom till mig direkt. Fega jävlar!

Idag står ingenting på dagordningen. Mamma ska komma, men vi får se vad som händer. Ikväll ska jag på Jonas Gardell med syrran, och kanske ta ett par öl efteråt. Kan behöva komma ut lite efter min husarrest.

1177 eller ICA

1177 kräver ett alldeles eget inlägg. Jag ska starta en hatkampanj mot dem, tror jag.
Vad är det för personal där???? För vilken gång i ordningen vet jag inte, men de skrämmer skiten ur en och får en att tro att ens barn är döende.

Jag ringde dit igår. Varför vet jag inte, för jag blir alltid lika upprörd, ledsen, rädd och - i efterhand - arg. En kärring som ältade hur mycket Y hade druckit, vilken tid i onsdags hon fick feber etc etc etc. "Du måste få i henne minst 1,3 liter vätska under dygnet". "Nej, vatten räcker inte, du måste få i henne något med energi också". MEN HUR????????? Med paniken bultande i öronen försöker man tvinga i ungen vätskeersättning, välling, saft - you name it. Men inget funkar.

Till sist fick jag tag på barnakuten. Sköterskan där nästan hånskrattade åt det 1177 hade sagt. Angående mängden vätska sa hon med ett skratt: "Lycka till med ett sjukt barn". Och angående vatten eller annat, så sa hon att det såklart är bra att få i något annat, men huvudsaken är att hon dricker, oavsett vad.

Jävla puckon!!! Pardon my French, men hur kan de få göra så???? Man sitter i telefonen och blir asrädd, och många kastar sig säkert iväg till akuten, precis som jag ville. För att där få höra att allt är hyfsat okej och att det var helt onödigt att sitta i väntrummet i flera timmar.

1177 borde läggas ner. Och nästa gång ringer jag kassörskan på ICA.

Fortfarande sjuka

Jag ger fan upp... Nu har Y och jag varit sjuka i omgångar i över 2 veckor! Jag känner mig fången i mitt eget hem, eftersom jag antingen vabbat eller varit sjuk i stort sett hela tiden. Jag har ju jobbat däremellan några dagar, men det ger ju knappast någon frihetskänsla.

Y fick tillbaka hostan nu i veckan, med 40 graders feber, så det bar av till sjukhuset igen. Den här gången fick vi suverän hjälp av en jättebra läkare; lungröntgen, prover och en ordentlig undersökning. Dock har febern hållt i sig ända tills idag. Igår kväll hade hon 41 grader stackarn, och andades så snabbt och stötigt. Jag blev jätterädd och ville åka in, men efter en stund lugnade det sig och vi fick sova lite. Efter samtal med barnakuten (igen!) fick jag ge större dos Alvedon och imorse hade febern gått ner. Hon vägrar dock äta och dricka något annat än vatten, så hennes lilla kropp är alldeles matt.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska åka in till stan och köpa nya blommor till köket. Jag måste få komma ut känner jag! Imorgon blir jag ju hemma igen med henne, så då kan jag inte åka någonstans. Just ja, imorgon ska vi till banken i Östhammar... Glömmer det hela tiden!

Long time...

Jag har inte skrivit på evigheter. Eller, ja på rätt länge iallafall. Och jag orkar inte idag heller egentligen, därför blir det kort.

Jag är sjuk, igen eller fortfarande - jag vet inte vilket. Förkyld är jag iallafall, så till den milda grad. Jag är seriöst orolig för att jag ska drunkna i mitt eget snor, plus att ögonen rinner i vanlig ordning. Jag verkligen hatar att vara förkyld! Okej, kräksjukan var värre - mycket värre - men det ÄR jobbigt att vara förkyld. Idag har jag varit hemma från jobbet. Eller, jobben. Jag skulle ha jobbat på Vigmund ikväll men var tvungen att ringa och säga ifrån imorse. Pinsamt. Men jag ska dit imorgon, så då får de väl se att jag faktiskt är/var sjuk.

I övrigt finns inte mycket att förtälja. Jag är så himla less på så himla mycket och jag känner att jag behöver någon form av positiv input. Kanske kan kryssningen med S och C nästa vecka bli det? Jag hoppas det iallafall. Annars kvävs jag av allt det negativa. Visst, till viss del kan jag själv rå över hur det påverkar mig, men just nu känns det inte så. Jag känner mig så pass under isen att jag inte förmår att mota bort det negativa, utan det sköljer över mig och suger all min energi just nu. Så jag behöver allt positivt jag kan få just nu.

Ska kolla klart på Robinson och snora vidare nu. Förhoppningsvis orkar jag göra mer intressanta inlägg snart.

Nästan levande

Jag lever. Alla lever. Men efter en vecka av kräksjuka (jag) och extremhosta (Y) och nästan ingen sömn så är orken slut. Jag orkar inte skriva. Ska jobba i helgen: lördag - gamlingar, söndag - ungdomar. Kanske på måndag. Då ska jag berätta om nallen jag fick av Y. Nu ska jag sova.

Tågsurfning

...har jag ägnat mig åt idag. Ja, förutom det vanliga resesurfandet förstås! Men nu har jag fått för mig att jag ska turnera runt i Sverige och hälsa på folk som jag aldrig träffar. Överst på listan står H, i Umeå. Jag har aldrig varit dit, trots att hon bott där i...en massa år nu, och det skäms jag för. Så jag kollade tåg idag; nattåg var riktigt billigt och verkar mysigt.

Jag minns att vi åkte nattåg till Malmberget när jag var liten. Eller åkte man kanske till Gällivare? Ingen aning. Men jag minns det som mysigt iallafall, så nu vill jag göra det! Vi får se hur det går; jag har ju ständigt planer som inte blir av.

I övrigt har jag inte gjort något vettigt idag. Jo, städat badrummen. Och tränat lite, kondition.

Måste gå till Y nu; hon har slutat sova på dagis och håller nu på att somna vid tv'n... Vi ska lägga pussel.

Hugger i sten

...känns det som ibland.

vardagslunk

Idag har det varit 95% vardag. De sista fem procenten utgjordes av att Y inte var på dagis, utan hemma med mormor och morfar. Dagis hade stängt idag pga planeringsdag, så då fick barnvaktsakuten rycka ut. Men jag kom hem till en jätteglad liten solstråle som hellre ville sitta kvar och läsa bok med mormor än komma och krama mamma :). Det är härligt att se henne så glad!

Roligt är att så fort man frågar Y vad hon gjort under dagen så svarar hon: "bakat bullar"! Varje dag! Hon har ju bakat en del tillsammans med T, men bullar vet jag faktiskt inte om hon varit med om. Roliga unge!

Vi har fått badkaret idag också! När det väl stod i badrummet så hittade jag ett par "repor" eller märken i det, men sak samma. Pappa sa att det inte spelar någon roll, så då är det väl så. Y har premiärbadat iallafall. Superglad for hon runt som en galning och det var vatten och skum ut i hallen. Att kunna "simma" och åka runt var uppenbarligen härligt, för det var inte många sekunder hon kunde sitta stilla.

Annars har jag struntat i att träna idag - också... Imorgon bitti blir det åka av; måste bara se till att komma dit i tid innan sura pensionärsgänget kommer vid 10. Sen är det jobba kväll som gäller. Blä. Vill inte. Vill inte ha vardags. Eller, jag vill att min vardag ska se annorlunda ut...

Tårar & champange

Hur överlever man att förlora ett barn? Seriöst, hur överlever man? Hur orkar man kliva ur sängen varje dag och veta att ens barn är borta? Jag fattar det inte. Jag tror heller inte att man kan förstå.

Om man nu kan föreställa sig en mikroskopisk bit av hur det känns, så måste det vara som att någon sliter hjärtat ur kroppen på en med bara händerna. Det måste vara det värsta som en människa kan råka ut för. Ofattbart. Det är så ofattbart att jag inte ens kan säga något mer om det; det finns inte ord att uttrycka det, tror jag. Inte ens tanken är fattbar.

Anledningen till denna fundering? Meg Westergren pratade om sin dotters bortgång på tv... Hemskt och mycket, mycket sorgligt.

Idag har jag varit i Stockholm och ätit brunch på Rival med S & C. Mycket, mycket trevligt. Alldeles förträffligt trevligt - och gott. Och billigt!!! C fick en glasbit i sin kaka och då bjöd de oss på allt! En nota på över 1000 kronor! Det var gentilt, tycker jag. Att C slapp betala var väl självklart, men att de bjöd S och mig också - det var generöst.

Alltid kul att träffa dem också. Synd att det blir så sällan - alldeles för sällan. Och egentligen är det ju så enkelt. Varför åker jag inte till Stockholm, till exempel? Hur svårt är det att sätta sig på tåget och åka dit? Jag är alldeles för lat! Nu funderar vi på att åka dit nästa helg och fika hos M-L - som vi inte träffat sen i somras! Y gillar tåg, så då slår vi två flugor i en smäll.

Ja, just det! Det blev champange till brunchen - lyx!

Nyinköp

Alltså, jag är för dålig på att lägga upp foton... Jag orkar inte ens ladda in dem i datorn!

Två inköp idag:

1) Två väggljusstakar, eller vad det heter. Från Fullerö Handel - första besöket på flera år. Mycket fint - och mycket dyrt.

2) Ett BADKAR!!!!!!!! Hittade ett av en slump på Blocket igår kväll och så åkte vi och tittade idag. Precis ett sådant som vi tittat på! 1700 kr istället för 3500 kr! T ska hämta det på måndag, så på måndag kväll får Y bada badkar om hon vill! Äntligen!

I övrigt en kall och bra dag. Besök hos våra vänner K & M, där Y fick leka med kompis M. Leka och leka; de fajtas om leksaker och knuffar varandra i omgångar... Men stundtals leker de jättebra.

Har fått paketet från Ellos idag också - massor av bikinis. Jag behöll 4 st, varav ett par var riktigt fina tycker jag. Det blir inga bilder!

Äntligen hemma!

Idag har jag äntligen varit ledig och haft tid att vara hemma - både fysiskt och mentalt. Imorse var jag och tränade: 30 minuter kondition. Av någon anledning var det superjobbigt; antingen för att jag inte tränat på länge, eller för att jag har någon slags sjuka i kroppen. Men med tanke på midjemåttet är det bara att bita ihop! Allt det jag krymt innan har kommit tillbaka - härligt äckliga valkar på magen...

Vi åkte sen in till stan eftersom jag hade behov av att se folk! Vi var på en zoo-affär där Y fick titta på lite djur; kaniner, råttor, fiskar o dyl. De är bra söta, så man får hålla i sig själv för att inte köpa en. Det är lätt att glömma hur mycket jobb det är.

Sen lunch på Ikea. Vi travade runt och försökte bestämma vad vi ska göra i Y's rum; inreda för dagens behov eller tänka några år framåt. Eftersom vi ändå inte har några pengar sköt vi som vanligt beslutet på framtiden.

Sen vi kom hem har inget blivit gjort. Jo, jag har städat undan alla tomtar och julsaker. Granen och allt i fönstren är kvar, men det andra ligger nu i sina kartonger. Lite ledsamt att julen redan är över, men så är det ju. Granen mm åker nästa vecka.

Inga bilder idag heller... Ska skärpa mig. Imorgon kanske jag är ännu mer närvarande.

-24 C och adressändring

Det är galet kallt ute!!! Bitvis visade termometern -27 grader på vägen hem ikväll! Här hemma är det "bara" -24. Kallt, men ack så vackert och mysigt. Jag hoppas att det vackra finns kvar på torsdag när jag har tid att fota det!

För övrigt funderar jag skarpt på adressändring. Sedan i lördags har jag spenderat fler timmar på jobbet än hemma... Bra arbetsdagar har det varit, men ack så långa. Jag saknar mitt lilla busfrö, som jag bara hinner se korta stunder. Idag såg hon först ledsen ut när jag sa jag skulle till jobbet. Sen suckade hon lite uppgivet och gick till pappa istället. Imorgon också, sen blir det lugnare.

På torsdag ska jag även ta tag i min rygg; snart kan jag inte röra mig och det börjar bli både ohållbart och outhärdligt. Värktabletterna börjar tära på magen och värken på humöret. 3 nya rör Magnecyl koffein inhandlades idag; får se hur länge de räcker...

Om 7,5 timme flyttar jag tillbaka till jobbet...

Uppskattning

Årets första inlägg borde innehålla bilder, berättelser och betänksamheter. Det kommer det inte göra.

Efter en arbetsdag på 14 timmar efter en natt med ca 4 timmars sömn är jag redo att knoppa in. Bara T kommer hem med nytankad bil så att jag vet att han inte kört i diket... Så det blir bara några korta rader.

Idag uppskattar jag:

* De flesta av mina kollegor som gör en lång dag rolig;

* Att pojkarna på jobbet bestämt sig för att vara trevliga idag = Sofia är också trevlig;

* Att få komma hem till en sovande men underbart söt dotter.

Men mest av allt uppskattade jag hemfärden idag. Vägen hem genom skogen - den som man åker så ofta att man kan varje kurva (och sådana är det många på den vägen). Ikväll slogs jag av hur hänförande vackert det var: gnistrande nysnö, ljus från husen emellanåt och all vit natur. VACKERT!!! Sådana gånger uppskattar jag vintern! Den bilden ska jag bära med mig så länge jag kan.