Tårar & champange

Hur överlever man att förlora ett barn? Seriöst, hur överlever man? Hur orkar man kliva ur sängen varje dag och veta att ens barn är borta? Jag fattar det inte. Jag tror heller inte att man kan förstå.

Om man nu kan föreställa sig en mikroskopisk bit av hur det känns, så måste det vara som att någon sliter hjärtat ur kroppen på en med bara händerna. Det måste vara det värsta som en människa kan råka ut för. Ofattbart. Det är så ofattbart att jag inte ens kan säga något mer om det; det finns inte ord att uttrycka det, tror jag. Inte ens tanken är fattbar.

Anledningen till denna fundering? Meg Westergren pratade om sin dotters bortgång på tv... Hemskt och mycket, mycket sorgligt.

Idag har jag varit i Stockholm och ätit brunch på Rival med S & C. Mycket, mycket trevligt. Alldeles förträffligt trevligt - och gott. Och billigt!!! C fick en glasbit i sin kaka och då bjöd de oss på allt! En nota på över 1000 kronor! Det var gentilt, tycker jag. Att C slapp betala var väl självklart, men att de bjöd S och mig också - det var generöst.

Alltid kul att träffa dem också. Synd att det blir så sällan - alldeles för sällan. Och egentligen är det ju så enkelt. Varför åker jag inte till Stockholm, till exempel? Hur svårt är det att sätta sig på tåget och åka dit? Jag är alldeles för lat! Nu funderar vi på att åka dit nästa helg och fika hos M-L - som vi inte träffat sen i somras! Y gillar tåg, så då slår vi två flugor i en smäll.

Ja, just det! Det blev champange till brunchen - lyx!