...om vi inte kommer iväg till THailand nästa söndag! Och just nu ser det mörkt ut.
Y har 38,8 i feber, hostar och snorar. Förmodligen samma skit som sist. Jag orkar bara inte. Faktiskt - jag orkar inte. När jag tempat henne nu på kvällen och upptäckte att hon hade feber så började jag gråta. Dels för hennes skull, dels för min egen. Ego-morsan.
Jag tycker självklart så synd om henne som aldrig får känna sig frisk. Det var så härligt att se henne de dagarna efter penicillin-kuren; så pigg, glad och lekfull som hon var då har jag inte sett henne på månader. Och så tillbaka till dagis. Och så sitter vi här igen.
Vad är det för fel??? Är det verkligen inte meningen att vi ska få åka på semester? Vad är det livet försöker säga mig? Om vi inte kommer iväg den här gången måste jag tro att det finns en djupare mening med det hela; det är inte möjligt att det är slumpen.
Åh, jag orkar inte vara orolig igen. Jag orkar bara inte. Även om jag fortfarande vet att det finns större problem i världen.
lördag 27 februari 2010
måndag 22 februari 2010
fredag 19 februari 2010
Trogna vänner
Idag slogs jag av att ingen har evigt liv. Inte ens hundar.
För dem som inte vet så kom Pavan (Pavarotti) till oss av en slump. Vi hade en missbrukare boende hos oss och han fick Pavan av sin syster i julklapp. Knappt en månad senare var killen död och kvar fanns Pavan. Systern ville inte ha honom tillbaka och sa att i så fall skulle han avlivas. HALLÅ! Pavan hade förföljt mig sen den dagen han flyttade in hos oss och jag var kär ;). Så han stannade. Då var han 3,5 år. Till sommaren blir han 10.
Pavan är nog världens snällaste hund. Man skulle nog kunna plocka ut hans ögon utan att han skulle protestera! Barn kan klättra på honom, peta honom i munnen och dra i hans öron. Numera blir han lite irriterad, men aldrig har han gjort något mot någon.
Sedan Y kom har dock Pavan blivit mer än lovligt osidosatt. Promenaderna har blivit kortare, lekstunderna avsevärt färre och han får inte längre sova i vår säng. Mitt samvete svider varje dag och jag vill banka skiten ur mig själv för att vi försummar honom så mycket. Jag ser hans hoppfulla ögon ibland när man klär på sig: "Ska vi gå ut och leka, matte?". Ibland är det så och då flyger han fram som den lyckligaste hundvalpen i världen.
Mitt löfte till mig själv är nu att ta bättre hand om Pavan framöver. Jag tror inte att han har alltför lång tid kvar; lederna börjar bli skröppliga och veterinären säger att epilepsin sliter på hjärtat. Från och med nu ska jag gå ut mer med honom, på vägar han gillar. Jag ska leka mer med honom, både inne och ute. I sommar (om han fortfarande finns hos oss då) ska vi åka och bada så ofta vi bara kan. Han kommer inte få sova i vår säng, men jag ska ibland sova i gästsängen med honom :).
Varför försummar vi så ofta de trognaste av vänner, både de med 2 och 4 ben?
torsdag 18 februari 2010
Snäll - dum - elak - oproffessionell...
...är omdömen jag fått på jobbet den senaste veckan! Ibland blir man smickrad och ibland kan man bara skratta. Oproffessionell var jag för att jag var bestämd och omöjlig att beveka. Så oproffsigt av mig ;)!
Den här arbetsveckan är över iallafall. Ibland undrar jag hur jag lyckas få ihop mina timmar, men jag får väl det. Kan inte påstå att jag klagar; ju mindre man är där desto bättre, för då hinner man ju med roliga saker!
Roligt förresten - när har man det? För andra veckan i rad blir fredagens utgång inställd. Fast imorgon var det lika bra; skulle ha träffat P i Stockholm, men logistiken är alltid ett problem. Och vart ska man sova om man sover över? Det är ju inte riktigt som att ekonomin tillåter hotellövernattningar för skojs skull.
Men jag får väl hitta på något annat. Vad vet jag inte, eller med vem, men om inte annat får man väl köpa några öl och sitta hemma själv ;).
Ikväll ska jag på syjunta hos granne P. Är, som vanligt, trött och i det närmaste yrande, men jag får väl gå dit den här gången. Y och jag är hemma själva till typ kl 19.30 då T är på kurs. Vi har fuskat med korv och pulvermos till middag (hon åt som en häst!) och hon har redan tagit på pyjamasen. Nu myser vi framför tv'n. Imorgon SKA jag träna på gymmet!
Den här arbetsveckan är över iallafall. Ibland undrar jag hur jag lyckas få ihop mina timmar, men jag får väl det. Kan inte påstå att jag klagar; ju mindre man är där desto bättre, för då hinner man ju med roliga saker!
Roligt förresten - när har man det? För andra veckan i rad blir fredagens utgång inställd. Fast imorgon var det lika bra; skulle ha träffat P i Stockholm, men logistiken är alltid ett problem. Och vart ska man sova om man sover över? Det är ju inte riktigt som att ekonomin tillåter hotellövernattningar för skojs skull.
Men jag får väl hitta på något annat. Vad vet jag inte, eller med vem, men om inte annat får man väl köpa några öl och sitta hemma själv ;).
Ikväll ska jag på syjunta hos granne P. Är, som vanligt, trött och i det närmaste yrande, men jag får väl gå dit den här gången. Y och jag är hemma själva till typ kl 19.30 då T är på kurs. Vi har fuskat med korv och pulvermos till middag (hon åt som en häst!) och hon har redan tagit på pyjamasen. Nu myser vi framför tv'n. Imorgon SKA jag träna på gymmet!
tisdag 16 februari 2010
Funderingar under promenad
Jag var ute och gick idag efter att jag lämnat Y på dagis (för första gången på 2 veckor - hon var glad). Jag gick inte så långt, men jag insåg att man hinner fundera en hel del; det finns ju inget annat att göra och inget som distraherar, utan man får faktiskt vara ifred med sina tankar! Jag lyssnar ju inte ens på musik när jag går, eftersom jag då tror att jag kommer bli överfallen av någon som jag inte hör... Knäpp är man iallafall.
Idag funderade jag över:
- folks förutfattade meningar;
- OS;
- fördelningen av tid;
- mat (jag var hungrig...)
Angående OS behöver jag egentligen bara säga att jag inte förstår hysterin. Visst, idrott kan vara kul, men hur kul är det när hälften av alla statusuppdateringar på Facebook handlar om OS-guldets vara eller icke? Själv försökte jag se damernas skidskytte i lördags (för att göra T sällskap), men jag somnade.
Med förutfattade meningar så funderade jag en del över något som en person sagt om bostadsområdet vi bor i. Jag har vid ett par tillfällen sett henne "dissa" vårt område i sin blogg, där hon omnämner det som "Nybygget" och att hon aldrig skulle kunna bo här. Hon bor ca 150 m längre bort, men i ett gammalt hus.
Till en början blev jag provocerad av det hon skrev; vad är det för fel på det här då, och skulle deras ställe vara så mycket bättre? Sen insåg jag att jag för inte alltför länge sen sa exakt samma sak. Jag skulle ALDRIG bo i ett sådant här område, där man bor på varandra och ser vad grannen äter till middag. Hm, skrattar bäst som skrattar sist...
Först när vi flyttat hit insåg jag egentligen fördelarna med det (även om jag ibland = ofta saknar stan sjuuuuukt mycket). Ja, man bor nära varandra, men det är ju också en enorm trygghet! Jag har inget emot att grannen ser mig när jag är hemma, eftersom det då också betyder att han ser om någon kommer hit när jag inte är det. Vi har också träffat härliga människor - och mindre härliga - och fått fler att umgås med utan att behöva åka så långt. Och så kan man låna saker av varandra ;).
Så, ja, man bor tätt och det blir lite tävling om vem som har finast, men om man håller sig utanför det och barar ägnar sig åt de och det man själv gillar, så är det helt okej. Och så slipper vi kalla golv!
Tidsfördelning: Är det meningen att man ska spendera mer tid på jobbet än med sina barn? Varför har vi styrt världen i den riktningen? Jag jobbar 75% men skulle mer än gärna gå ner på 50% igen. Då har jag ändå förmånen att jobba oregelbundna arbetstider, vilket i praktiken innebär att jag har mer tid hemma med Y. Men så ser jag dem som lämnar tidigt på dagis och kommer hem någon timme innan barnen ska sova. Jag vet att de inte VILL ha det så, men många måste och mår dåligt över det. Varför är vi så inriktade på materiell lycka?
Tv'n är knas... Funkar inte...
Idag funderade jag över:
- folks förutfattade meningar;
- OS;
- fördelningen av tid;
- mat (jag var hungrig...)
Angående OS behöver jag egentligen bara säga att jag inte förstår hysterin. Visst, idrott kan vara kul, men hur kul är det när hälften av alla statusuppdateringar på Facebook handlar om OS-guldets vara eller icke? Själv försökte jag se damernas skidskytte i lördags (för att göra T sällskap), men jag somnade.
Med förutfattade meningar så funderade jag en del över något som en person sagt om bostadsområdet vi bor i. Jag har vid ett par tillfällen sett henne "dissa" vårt område i sin blogg, där hon omnämner det som "Nybygget" och att hon aldrig skulle kunna bo här. Hon bor ca 150 m längre bort, men i ett gammalt hus.
Till en början blev jag provocerad av det hon skrev; vad är det för fel på det här då, och skulle deras ställe vara så mycket bättre? Sen insåg jag att jag för inte alltför länge sen sa exakt samma sak. Jag skulle ALDRIG bo i ett sådant här område, där man bor på varandra och ser vad grannen äter till middag. Hm, skrattar bäst som skrattar sist...
Först när vi flyttat hit insåg jag egentligen fördelarna med det (även om jag ibland = ofta saknar stan sjuuuuukt mycket). Ja, man bor nära varandra, men det är ju också en enorm trygghet! Jag har inget emot att grannen ser mig när jag är hemma, eftersom det då också betyder att han ser om någon kommer hit när jag inte är det. Vi har också träffat härliga människor - och mindre härliga - och fått fler att umgås med utan att behöva åka så långt. Och så kan man låna saker av varandra ;).
Så, ja, man bor tätt och det blir lite tävling om vem som har finast, men om man håller sig utanför det och barar ägnar sig åt de och det man själv gillar, så är det helt okej. Och så slipper vi kalla golv!
Tidsfördelning: Är det meningen att man ska spendera mer tid på jobbet än med sina barn? Varför har vi styrt världen i den riktningen? Jag jobbar 75% men skulle mer än gärna gå ner på 50% igen. Då har jag ändå förmånen att jobba oregelbundna arbetstider, vilket i praktiken innebär att jag har mer tid hemma med Y. Men så ser jag dem som lämnar tidigt på dagis och kommer hem någon timme innan barnen ska sova. Jag vet att de inte VILL ha det så, men många måste och mår dåligt över det. Varför är vi så inriktade på materiell lycka?
Tv'n är knas... Funkar inte...
söndag 14 februari 2010
Bra och skit
Har just kommit hem från jobbet - 13,5 timmar senare... Jag önskar att cheferna kunde inse att våra helgpass är liiiite för långa; man känner sig som en överkörd tomat när man kommer hem. Sen undrar de varför ingen bokar helgpassen. Kanske de skulle ta och prova själva, så får de se hur enkelt det är.
Dagen har varit både bra och dålig. Faktiskt väldigt bra stämning på avdelningen och vi har försökt ha en del kul. Smolket i glädjebägaren var att vi fick ta en avskiljning; aldrig roligt att durka någon, men ibland är det nödvändigt. Sen var det toppenlugnt på avdelningen hela kvällen och jag kunde ärligt tacka killarna för en strålande bra dag. All cred till de som skötte sig.
Har i övrigt inte gjort något annat. Hur ska man ens hinna tänka när man är så många timmar på jobbet. Igår tänkte jag mycket på Y's kusin V. Han mår visst sämre igen och de är riktigt oroliga, ledsna och förtvivlade. Vem skulle inte vara det? Jag lider med dem och det skär i hjärtat att tänka på lilla oskyldiga V. Han som inte ens fått en chans att riktigt börja leva. Och hans föräldrar som bara borde få stanna upp och njuta av sin prins. Livet är inte rättvist.
Dagen har varit både bra och dålig. Faktiskt väldigt bra stämning på avdelningen och vi har försökt ha en del kul. Smolket i glädjebägaren var att vi fick ta en avskiljning; aldrig roligt att durka någon, men ibland är det nödvändigt. Sen var det toppenlugnt på avdelningen hela kvällen och jag kunde ärligt tacka killarna för en strålande bra dag. All cred till de som skötte sig.
Har i övrigt inte gjort något annat. Hur ska man ens hinna tänka när man är så många timmar på jobbet. Igår tänkte jag mycket på Y's kusin V. Han mår visst sämre igen och de är riktigt oroliga, ledsna och förtvivlade. Vem skulle inte vara det? Jag lider med dem och det skär i hjärtat att tänka på lilla oskyldiga V. Han som inte ens fått en chans att riktigt börja leva. Och hans föräldrar som bara borde få stanna upp och njuta av sin prins. Livet är inte rättvist.
torsdag 11 februari 2010
Liten blir stor
Jag fick nyss ett tydligt tecken på att Y börjar bli stor. Med ett leende tittar hon på mig och säger:
"Mamma bajskorv"
Vad säger man? Jag skrattade gott och blev lite tårögd. Min lilla Lök har liksom fattat grejen! Usch, vart tar tiden vägen?
"Mamma bajskorv"
Vad säger man? Jag skrattade gott och blev lite tårögd. Min lilla Lök har liksom fattat grejen! Usch, vart tar tiden vägen?
Sjukt, sa räven
Ååååååh, vad jag är less! Jag är less på att vi bara är sjuka! Y är fortfarande krasslig och igår bar det av till läkaren igen. Då hade hon åter haft 40 graders feber på natten och jag ringde barnakuten (INTE 1177!) för att rådgöra. Hon hänvisade oss till husläkaren pga köerna på akuten. Mycket motvilligt gick jag med på detta och ringde för att få en tid på morgonen. Vid lunch fanns det en lucka.
Hör och häpna, men den här gången hittade de faktiskt något! Öroninflammation och rossel i luftvägarna. Så äntligen fick vi penicillinet som jag tjatat om i månader! Inte för att jag tycker att man ska använda penicillin som godis, men NÅGON gång kan man väl ta till det, t ex när man är sjuk? Men men, nu fick vi det iallafall. Y's första penicillinkur. Idag mår hon bättre... Förmodligen inte pga penicillinet, men jag är glad för det lilla.
Igår fick jag också författa ett ilsket och ironiskt mail till styrelsen för samfälligheten här på gatan. Det hela gällde snöröjningen, som jag klagat på, och de hade mailat inbördes och ironiserat över saker jag sagt. Eftersom detta kom fram till mig via en solidarisk och trevlig granne, så besvarade jag det med ett långt mail. Nu har jag säkert ovänner på gatan, men vem bryr sig. De ska inte tjafsa med mig; iallafall inte bakom min rygg. Har ni något att säga så kom till mig direkt. Fega jävlar!
Idag står ingenting på dagordningen. Mamma ska komma, men vi får se vad som händer. Ikväll ska jag på Jonas Gardell med syrran, och kanske ta ett par öl efteråt. Kan behöva komma ut lite efter min husarrest.
Hör och häpna, men den här gången hittade de faktiskt något! Öroninflammation och rossel i luftvägarna. Så äntligen fick vi penicillinet som jag tjatat om i månader! Inte för att jag tycker att man ska använda penicillin som godis, men NÅGON gång kan man väl ta till det, t ex när man är sjuk? Men men, nu fick vi det iallafall. Y's första penicillinkur. Idag mår hon bättre... Förmodligen inte pga penicillinet, men jag är glad för det lilla.
Igår fick jag också författa ett ilsket och ironiskt mail till styrelsen för samfälligheten här på gatan. Det hela gällde snöröjningen, som jag klagat på, och de hade mailat inbördes och ironiserat över saker jag sagt. Eftersom detta kom fram till mig via en solidarisk och trevlig granne, så besvarade jag det med ett långt mail. Nu har jag säkert ovänner på gatan, men vem bryr sig. De ska inte tjafsa med mig; iallafall inte bakom min rygg. Har ni något att säga så kom till mig direkt. Fega jävlar!
Idag står ingenting på dagordningen. Mamma ska komma, men vi får se vad som händer. Ikväll ska jag på Jonas Gardell med syrran, och kanske ta ett par öl efteråt. Kan behöva komma ut lite efter min husarrest.
söndag 7 februari 2010
1177 eller ICA
1177 kräver ett alldeles eget inlägg. Jag ska starta en hatkampanj mot dem, tror jag.
Vad är det för personal där???? För vilken gång i ordningen vet jag inte, men de skrämmer skiten ur en och får en att tro att ens barn är döende.
Jag ringde dit igår. Varför vet jag inte, för jag blir alltid lika upprörd, ledsen, rädd och - i efterhand - arg. En kärring som ältade hur mycket Y hade druckit, vilken tid i onsdags hon fick feber etc etc etc. "Du måste få i henne minst 1,3 liter vätska under dygnet". "Nej, vatten räcker inte, du måste få i henne något med energi också". MEN HUR????????? Med paniken bultande i öronen försöker man tvinga i ungen vätskeersättning, välling, saft - you name it. Men inget funkar.
Till sist fick jag tag på barnakuten. Sköterskan där nästan hånskrattade åt det 1177 hade sagt. Angående mängden vätska sa hon med ett skratt: "Lycka till med ett sjukt barn". Och angående vatten eller annat, så sa hon att det såklart är bra att få i något annat, men huvudsaken är att hon dricker, oavsett vad.
Jävla puckon!!! Pardon my French, men hur kan de få göra så???? Man sitter i telefonen och blir asrädd, och många kastar sig säkert iväg till akuten, precis som jag ville. För att där få höra att allt är hyfsat okej och att det var helt onödigt att sitta i väntrummet i flera timmar.
1177 borde läggas ner. Och nästa gång ringer jag kassörskan på ICA.
Vad är det för personal där???? För vilken gång i ordningen vet jag inte, men de skrämmer skiten ur en och får en att tro att ens barn är döende.
Jag ringde dit igår. Varför vet jag inte, för jag blir alltid lika upprörd, ledsen, rädd och - i efterhand - arg. En kärring som ältade hur mycket Y hade druckit, vilken tid i onsdags hon fick feber etc etc etc. "Du måste få i henne minst 1,3 liter vätska under dygnet". "Nej, vatten räcker inte, du måste få i henne något med energi också". MEN HUR????????? Med paniken bultande i öronen försöker man tvinga i ungen vätskeersättning, välling, saft - you name it. Men inget funkar.
Till sist fick jag tag på barnakuten. Sköterskan där nästan hånskrattade åt det 1177 hade sagt. Angående mängden vätska sa hon med ett skratt: "Lycka till med ett sjukt barn". Och angående vatten eller annat, så sa hon att det såklart är bra att få i något annat, men huvudsaken är att hon dricker, oavsett vad.
Jävla puckon!!! Pardon my French, men hur kan de få göra så???? Man sitter i telefonen och blir asrädd, och många kastar sig säkert iväg till akuten, precis som jag ville. För att där få höra att allt är hyfsat okej och att det var helt onödigt att sitta i väntrummet i flera timmar.
1177 borde läggas ner. Och nästa gång ringer jag kassörskan på ICA.
Fortfarande sjuka
Jag ger fan upp... Nu har Y och jag varit sjuka i omgångar i över 2 veckor! Jag känner mig fången i mitt eget hem, eftersom jag antingen vabbat eller varit sjuk i stort sett hela tiden. Jag har ju jobbat däremellan några dagar, men det ger ju knappast någon frihetskänsla.
Y fick tillbaka hostan nu i veckan, med 40 graders feber, så det bar av till sjukhuset igen. Den här gången fick vi suverän hjälp av en jättebra läkare; lungröntgen, prover och en ordentlig undersökning. Dock har febern hållt i sig ända tills idag. Igår kväll hade hon 41 grader stackarn, och andades så snabbt och stötigt. Jag blev jätterädd och ville åka in, men efter en stund lugnade det sig och vi fick sova lite. Efter samtal med barnakuten (igen!) fick jag ge större dos Alvedon och imorse hade febern gått ner. Hon vägrar dock äta och dricka något annat än vatten, så hennes lilla kropp är alldeles matt.
Nu sitter jag och funderar på om jag ska åka in till stan och köpa nya blommor till köket. Jag måste få komma ut känner jag! Imorgon blir jag ju hemma igen med henne, så då kan jag inte åka någonstans. Just ja, imorgon ska vi till banken i Östhammar... Glömmer det hela tiden!
Y fick tillbaka hostan nu i veckan, med 40 graders feber, så det bar av till sjukhuset igen. Den här gången fick vi suverän hjälp av en jättebra läkare; lungröntgen, prover och en ordentlig undersökning. Dock har febern hållt i sig ända tills idag. Igår kväll hade hon 41 grader stackarn, och andades så snabbt och stötigt. Jag blev jätterädd och ville åka in, men efter en stund lugnade det sig och vi fick sova lite. Efter samtal med barnakuten (igen!) fick jag ge större dos Alvedon och imorse hade febern gått ner. Hon vägrar dock äta och dricka något annat än vatten, så hennes lilla kropp är alldeles matt.
Nu sitter jag och funderar på om jag ska åka in till stan och köpa nya blommor till köket. Jag måste få komma ut känner jag! Imorgon blir jag ju hemma igen med henne, så då kan jag inte åka någonstans. Just ja, imorgon ska vi till banken i Östhammar... Glömmer det hela tiden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)