Har just kommit hem från jobbet - 13,5 timmar senare... Jag önskar att cheferna kunde inse att våra helgpass är liiiite för långa; man känner sig som en överkörd tomat när man kommer hem. Sen undrar de varför ingen bokar helgpassen. Kanske de skulle ta och prova själva, så får de se hur enkelt det är.
Dagen har varit både bra och dålig. Faktiskt väldigt bra stämning på avdelningen och vi har försökt ha en del kul. Smolket i glädjebägaren var att vi fick ta en avskiljning; aldrig roligt att durka någon, men ibland är det nödvändigt. Sen var det toppenlugnt på avdelningen hela kvällen och jag kunde ärligt tacka killarna för en strålande bra dag. All cred till de som skötte sig.
Har i övrigt inte gjort något annat. Hur ska man ens hinna tänka när man är så många timmar på jobbet. Igår tänkte jag mycket på Y's kusin V. Han mår visst sämre igen och de är riktigt oroliga, ledsna och förtvivlade. Vem skulle inte vara det? Jag lider med dem och det skär i hjärtat att tänka på lilla oskyldiga V. Han som inte ens fått en chans att riktigt börja leva. Och hans föräldrar som bara borde få stanna upp och njuta av sin prins. Livet är inte rättvist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar