Jag hoppar från en bro...

...om vi inte kommer iväg till THailand nästa söndag! Och just nu ser det mörkt ut.

Y har 38,8 i feber, hostar och snorar. Förmodligen samma skit som sist. Jag orkar bara inte. Faktiskt - jag orkar inte. När jag tempat henne nu på kvällen och upptäckte att hon hade feber så började jag gråta. Dels för hennes skull, dels för min egen. Ego-morsan.

Jag tycker självklart så synd om henne som aldrig får känna sig frisk. Det var så härligt att se henne de dagarna efter penicillin-kuren; så pigg, glad och lekfull som hon var då har jag inte sett henne på månader. Och så tillbaka till dagis. Och så sitter vi här igen.

Vad är det för fel??? Är det verkligen inte meningen att vi ska få åka på semester? Vad är det livet försöker säga mig? Om vi inte kommer iväg den här gången måste jag tro att det finns en djupare mening med det hela; det är inte möjligt att det är slumpen.

Åh, jag orkar inte vara orolig igen. Jag orkar bara inte. Även om jag fortfarande vet att det finns större problem i världen.