Trogna vänner

Idag slogs jag av att ingen har evigt liv. Inte ens hundar.

För dem som inte vet så kom Pavan (Pavarotti) till oss av en slump. Vi hade en missbrukare boende hos oss och han fick Pavan av sin syster i julklapp. Knappt en månad senare var killen död och kvar fanns Pavan. Systern ville inte ha honom tillbaka och sa att i så fall skulle han avlivas. HALLÅ! Pavan hade förföljt mig sen den dagen han flyttade in hos oss och jag var kär ;). Så han stannade. Då var han 3,5 år. Till sommaren blir han 10.

Pavan är nog världens snällaste hund. Man skulle nog kunna plocka ut hans ögon utan att han skulle protestera! Barn kan klättra på honom, peta honom i munnen och dra i hans öron. Numera blir han lite irriterad, men aldrig har han gjort något mot någon.

Sedan Y kom har dock Pavan blivit mer än lovligt osidosatt. Promenaderna har blivit kortare, lekstunderna avsevärt färre och han får inte längre sova i vår säng. Mitt samvete svider varje dag och jag vill banka skiten ur mig själv för att vi försummar honom så mycket. Jag ser hans hoppfulla ögon ibland när man klär på sig: "Ska vi gå ut och leka, matte?". Ibland är det så och då flyger han fram som den lyckligaste hundvalpen i världen.

Mitt löfte till mig själv är nu att ta bättre hand om Pavan framöver. Jag tror inte att han har alltför lång tid kvar; lederna börjar bli skröppliga och veterinären säger att epilepsin sliter på hjärtat. Från och med nu ska jag gå ut mer med honom, på vägar han gillar. Jag ska leka mer med honom, både inne och ute. I sommar (om han fortfarande finns hos oss då) ska vi åka och bada så ofta vi bara kan. Han kommer inte få sova i vår säng, men jag ska ibland sova i gästsängen med honom :).

Varför försummar vi så ofta de trognaste av vänner, både de med 2 och 4 ben?